Sacha Baron Cohen och Ben Kingsley i "The Dictator".
recension | film

"The Dictator" både skitdum och lysande

Både genialt verk av en samtida hovnarr och sexistiskt rasiststrunt"
2:50 min

Den brittiske komikern, provokatören och skådespelaren Sacha Baron Cohens nya figur är en en envåldshärskare från ett litet isolerat ökenland. I "The Dictator" hamnar diktatorn, vars intressen är kärnvapen, lönnmord, och sex med B-skådiar i New York. Han ser ut som Moammar Kaddafi, han lever som Saddam husseins söner och filmen tillägnas Nordkoreas älskade ledare. Jenny Teleman recenserar.

En bild av det här: Den grymme och infantile diktatorn av Wagadwi har av olika komplicerade skäl fått jobb av en snäll idealisttjej i hennes feministisk-ekologisk-pacifistisk-queer-gender crossover-schyssta mataffär i Brooklyn.

Den går lite dåligt för inget av socialfallen tar jobbet på allvar och somliga rika kunder är lika vidriga som ökendikatorn fastän de bara äter fallfrukt. Men han styr upp butiken med lite våld.

Så en dag måste en ekotjej plötsligt föda barn på golvet mitt i rättikan och alltihop och just där placeras den romantiska komedins perepeti, ögonblicket när den ständigt gnabbande duon upptäcker att de är kära. Här händer det samtidigt som bägge två är uppkörda till armbågen i den födande svärande hippietjejen och vrrooom byter kameran perspektiv och befinner sig i den röda jättelivmodern där famlande fingrar greppar efter varandra istället för bebisens fot. Ut ur min muff, vrålar den blivande modern och ut far barnet, diktatorn lyfter det mot taket och säger, fan jag är ledsen, det är en flicka, var är soptunnan?

När jag hittat hakan som ramlat ner i knät och vevat upp den lite går det att konstatera att en sån scen … stannar.

Andra gånger vill jag ta min haka och gå, när filmen helt tappar bort sig ibland bland tuttar, fekalier och trög dramaturgi. Men så gör den en ful rispa till över något amerikanskt mellanösterntabu man bara absolut inte får rispa i. Det är ingen idé att definiera om det här är lysande eller skitdumt, och det är också en film som gjord för en kulturdebatt nära dig snart. Där skarpe Kritiker X och kloka Feminist Y kommer strida välformulerat om ifall detta är ett genialt verk av en samtida hovnarr eller sexistiskt rasiststrunt, medan Idéhistoriker Z kommer balansera med ett initierat resonemang kring analsatirens undertext genom historien. Alla kommer ha rätt på sitt sätt. Det blir säkert intressant.

Men det jag ser är ett stråk av sorg under alltihop – det är en intelligent kille, Sasha Baron Cohen – och något ohyggligt pessimistiskt. Det finns ingenting någonstans som styrs av moral, alla lever vi på våld och ingen ekobutik i världen går runt utan lite oljetortyr någon annanstans. Det kunde sägas bättre än det gör i The Dictator men det kan knappast sägas mer rakt på sak.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".