Noomi Rapace spelar Anna i Babycall. Foto: 4½ Fiksjon.
recension | film

Noomi Rapace fantastisk i "Babycall"

Nina Asarnoj recenserar"Babycall"
1:55 min

Den norske regissören Pål Sletaune fick ett internationellt genombrott 1997, med filmen Budbringeren, eller Junkmail som den hette på engelska. På fredag är det svensk premiär för hans nya film, den psykologiska thrillern ”Babycall” med Noomi Rapace i huvudrollen. Hon spelar en mamma på flykt från en misshandlande man, och hon gör allt för att skydda sin åttaårige son.

Föreställ er det absoluta nolläget. En mamma, en pojke och en lägenhet. Inga pengar, inga relationer, inga dekorationer, inte minsta lilla myskudde i soffan. Bara barskrapat, avklätt, nerslitet och tomt. En mamma och en son som ska börja nytt liv med skyddad identitet i det norska hyreshuskomplexet.

Men mamman är liksom sönderskrämd. Den grå huden skyddar inte längre. Hon vaktar sin son som om han vore nyfödd, lyssnar efter varje andetag när han sover, vaktar varje steg han tar. Hon köper en babycall för att socialtjänsten tycker att han är stor nog för eget rum. Helst vill hon förstås att de ska barrikadera sig i lägenheten med de fulmönstrade gardinerna fördragna.

Men lagen säger skolplikt och hon måste lämna sin son. Noomi Rapace är helt enkelt fantastisk som mamman Anna som försöker bedriva något slags föräldraskap i vandrarhemsmiljö. Hon är skör och skakig och blir alltmer djurlik i sitt desperata vaktande av sin hotade unge.

Ändå är det lätt att känna igen sig. För även ett helt vanligt - ickehotat - föräldraskap kan balansera på den tunna gränsen mellan ansvarstagande oro och plikten att släppa taget. Men Babycall är också, utöver att vara en väl fungerande thriller, en påminnelse om att det där nolläget är en realitet för alla förföljda.    

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".