Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | konst

Makode Lindes rasism für alle

Publicerat fredag 18 maj 2012 kl 07.46
Mårten Arndtzén recenserar Makode Lindes retrospektiv
2:29 min
1 av 2
"Afromantics, blandad teknik, varierande storlekar", Makode Linde 2009
2 av 2
"Hope", Makode Linde och "Utan titel", Makode Linde & Thomas Ökvist.

Efter sin minst sagt omdiskuterade "tårt-performance" på Moderna museet för en dryg månad sedan, har nog de flesta hört talas om konstnären Makode Linde. Nu finns en chans att bekanta sig närmare med hans konstnärskap. På galleri Kleerup i Stockholm öppnar idag en "retrospektiv" utställning med det mesta den blott 30-årige Makode Linde gjort hitills.

Nedför en bred trappa, uppbyggd av lastpallar och spånskivor, kommer en armé av små figurer vandrande. Duvor, katter och grisar; ryska dockor och snövits dvärgar; Svampbob fyrkant och Betty Boop; Jesus på korset och fan och hans moster.

Men det tar en liten stund innan jag ser det där. För allihop har fått samma färg, och samma ansikte. Med vilt stirrande vita ögon och en stor, grinande röd mun med några enstaka vassa tänder i. Alltihop mot en fond av djupaste svart.

Det är som när smurfarna blev bitna av svartsmurfen, om ni minns? Ett bett i rumpan och bort for alla rara, personliga särdrag. Dom blev som klonade, som maskiner. Och händelsevis svarta, istället för blå.

Har ni hört något av debatten kring Makode Lindes världsberömda tårtperformance, så vet ni var hans "blackfaces" kommer ifrån vid det här laget. Dom så kallade minstrelshowerna, där vita musikanter sminkade sig till klicheer på svarta, till den vita publikens förtjusning, i USA kring förra sekelskiftet.

Men egentligen behöver man inte veta något om det där, när man står inför den här armén. Man fattar ändå. Hur en egenskap kan slå ut alla andra. Hur en, extremt enkel och stereotyp identitet bara tar över och suddar ut allt annat. Allt mänskligt.

Kvar blir någonting på en gång komiskt och hotfullt. Ett groteskt, månghövdat monster. Kan man tänka sig en bättre bild av hur rasism fungerar?

I ett hörn av galleriet står en skurhink, med en mopp lutad mot väggen. Moppen är gjord av mörkbruna dreadlocks, i äkta människohår.

– Folk reagerar väldigt olika på den där, berättar Makode Linde för mig. De flesta tycker den är lustig, men en tjej började gråta för att hon tänkte på sin mamma, som trots högskoleexamen inte kunnat få något annat än städjobb sedan hon kom till Sverige.

Och jag inser att det är det som är så bra med Lindes blackfaces, som dyker upp i alla möjliga former på den här "retrospektiven", och varje gång överglänser allt annat han hunnit göra i sin korta karriär - inklusive skurmoppen.

För att dom inte kräver någon egen erfarenhet av rasism. För att dom är så fruktansvärt tydliga att alla kan förstå hur den fungerar, och känns. Till och med "etniska svenskar".

TIDIGARE I KULTURNYTT:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".