En öm kyss - ny film av Ken Loach

Den brittiske filmregissören Ken Loach föddes för 68 år sedan, och har sedan början på 60-talet gjort otaliga filmer för tv och bio. Trogen sin personliga tolkning av socialrealismen har Loach aldrig lockats av Holywood utan förblivit en enveten och framgångsrik skildrare av den närbelägna världen. Göran Sommardal har sett En öm kyss av Ken Loach.

Den brittiske filmregissören Ken Loach föddes för 68 år sedan, och har sedan början på 60-talet gjort otaliga filmer för tv och bio. Trogen sin personliga tolkning av socialrealismen har Loach aldrig lockats av Holywood utan förblivit en enveten och framgångsrik skildrare av den närbelägna världen.

Några av Ken Loach’ filmer har tillhört mina livfullaste upplevelser på bio. Den fruktansvärda Family life från 1971, Riff-Raff från 1990, Carla’s song från 1996 och My name is Joe från 1998. Men inte den här gången. En öm kyss är en film av dramaturgisk ståltråd, och som alltid med Loach: bra iscensättningar. Men jag kommer inte förbi känslan att alltsammans från början till slut ska föreställa svaret på frågan: Vilka fördomar ska vi bekämpa den här gången?

Alla huvudpersoner är offer eller helgon, inga är bödlar eller ens lite dumma. Några kan lida av en smula missriktad etnisk energi, men det är också allt. Den goda skotsk-pakistanska familjesammanhållningen, den varma religiösa gemenskapen, de driftiga och och kompetenta invandrarna och den underbara irländska skolfröken, som erbjuder allt vad vi arma västerlänningar har av kärlek, förståelse och frihet. Och för att visa att en del av den muslimska familjeplikten trots allt har sina omoderna sidor, så tas vi också med på en tur in i det katolska bigotteriet.

Här möts, kort sagt, två stereotypier. Två godheter kolliderar, och dramat bygger på att ingen vet hur goda de på andra sidan i själva verket är. Filmens huvudmotsättning är med andra ord utopisk. Och uppriktigt sagt kan jag för mitt liv inte begripa vad Casim och Roisin har för något gemensamt, utom lite pianoklink and some pretty good shagging.

Säga vad man vill, men ordet blir aldrig kött, möjligen med ett nödrop. Och inte ens Simone Weils varning för den fiktiva ondskans lockelse och den verkliga godhetens oändliga variation kan övertyga mig om annat än det uppriktigt uppbyggeliga i Ken Loach’s gestaltning av Ae fond kiss.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se