Foto: Ulla Montan
recension | litteratur

Vad Jenny Diski inte vet om djur

Elsa Westerstad om Jenny Diskis "Allt jag inte vet om djur"
3:12 min

Den brittiska författaren Jenny Diski har skrivit både fiktion, självbiografiskt, reseskildringar och essäistik - och är kanske främst känd för sitt sätt att blanda genrerna, som i böckerna Främling på tåg och På tunn is som kom på svenska för en 7-8 år sedan. Hennes nya bok heter Allt jag inte vet om djur, och handlar om... precis det.

När Jenny Diski var i Valencia för ett par år sedan utspelade sig följande utanför taxifönstret. En kopplad hund sträckte på sin hals och kastade upp i rännstenen. Bredvid stod hundens matte, till synes obekymrad, och väntade på att den skulle bli klar med sina förehavanden.

Jaha, tänker ni. Och sen? Men nej. Det finns inget sen. Diski passerade i taxin. Allt var över på någon sekund.

Men bilden av den vomerande jycken etsade sig fast i författarens hjärna så till den grad att den håller henne - och panikångesten - vaken om natten. Det är medlidandet som är outhärdligt berättar hon i essäboken "Allt jag inte vet om djur". Inte illamåendet i sig, utan att hunden inte förstod varför den kräktes. Eller snarare inte kunde ta reda på varför.

Förnuftet är som bekant förbehållet människan. Fast kan vi det så benhårt veta? Diski tycker sig se att hennes älskade katt Bunty som stryker runt boningen hemma i Cambridge, har en personlighet. Ett medvetande. Det är något med blicken. Samma något som gjorde att den franska filosofen Jacques Derrida ansattes av olustkänslor när hans katt - en unik levande varelse - stirrade på hans könsorgan under morgontoaletten.

Fast Jenny Diski gör sig inga illusioner - djuren är i vårt våld. Både bokstavligt och bildligt. Och om detta handlar "Allt jag inte vet om djur". Medkänslan hon känner för den valencianska hunden ger hon trots allt inte mycket för. Hon vet att den inte är äkta. Det skulle ju kräva att hon ÄR hunden. Men istället, som en tankens kolonisatör, projicerar hon sina känslor på den Andre. Diski ogillar det antropomorfistiska draget, det vill säga att vi ger djuren mänksliga drag. Gullar och utstöter åååå när vi ser små nyfödda lamm suga på nappflaska och skutta omkring i gräset - för att de påminner om små barn. Och sedan några månader senare gladeligen sätter gaffeln i den lilla krabaten.

Jenny Diski har på senare tid gjort sig känd som den där motvilliga reseskildraren som helst vill stanna hemma i Cambridge, inte befatta sig vare sig med folk eller tillryggalägganden. Men som ändå på något konstigt vis lyckas skjuta ut sig själv till en snöpinad sameby. På många sätt är "Allt jag inte vet om djur" också ett slags vild reseskildring.

Läsaren kastas mellan filosofiska utläggningar och bibelcitat på kattspråket (lolcat), mellan 2000-talets råttlaboratorier och de apatiska lejonen på London Zoo i Diskis barndom. Passagen när hon åker till Afrika som "ekoturist" är briljant. "Att bli ignorerad av djur på deras eget territorium är en obeskrivlig ära",  skriver hon om elefanterna som stampar förbi.

Man har aldrig tråkigt i Diskis sällskap, trots att ämnena är allvarsamma. Ibland kan jag tycka att hon lägger undan argumenten lite för lätt - köttindustrin är vämjelig men råbiffen? Nej den skulle hon aldrig välja bort.

Och sen, det kanske ska förtydligas, "Allt jag inte vet om djur" är inte en bok om djur, utan om människor. Den andra frågan är fortfarande obesvarad. Vad vet katten? Ja, det vete katten.

Elsa Westerstad
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".