K (Tommy Lee Jones) och J (Will Smith) gör det de är bäst på. Räddar världen. (Foto: Sony
recension | film

Men in Black 3 – same, same but different

1:17 min

Men in Black - männen i de svarta kostymerna. Det är de som har koll på alla utomjordingar som faktiskt lever på jorden och ibland också hotar livet här, det vet alla som har sett de två  Men in Black-filmerna. Som nu blivit tre. Barry Sonnenfeld har i vanlig ordning regisserat och Måns Hirschfeldt recenserar.

En bra uppföljare existerar i ett slags krökt universum, där vi alltid varit förut men ändå inte riktigt. Del 2 och 3 och 12 och 17 behöver några nya möten, men med de gamla bekantskaperna i behåll. Och Men in Black 3 gör en dygd av detta och låter agent J - Will Smith, alltså, resa tillbaka i tiden till 1969, för att kunna rädda jorden och rädda K, Tommy Lee Jones, som i sin yngre upplaga spelas av Josh Brolin. Så nu kan de alltså gnabbas som vanligt men som om det första gången.

Till sin hjälp har de utomjordingen Griffin som lever i alla tidsåldrar och dimensioner samtidigt, en förtjusande filur med andra ord och i förbifarten tittar de in på The Factory och träffar agent kollegan W: Andy Warhol som i fullt upptagen av att slå blå dunster i ögon på både marsianer och Yoko Ono. Vad det säger om det moderna konstbegreppet vet jag inte, men det tål att fnissas åt. Och det gör också den sedvanliga uppsättningen rymdbaggar och rymdslem och allra värst den här gången: en rymdbiker. Bagellartat? - visst. Tillräckligt kul i stunden? - absolut.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista