Ur HBO:s nya tv-serie "Girls" som har Sverigepremiär 26 maj på Canal Plus.

Girls – en generationsroman i tv-serieformat

"Naturalismen ofta går över en osynlig gräns som gör det till absurdism"
3:44 min

I helgen är det svensk premiär för den omskrivna tv-serien Girls på Canal plus. Serien handlar om fyra tjejer strax över 20 år som bor i Brooklyn i New York och jobbar på att komma igång med vuxenlivet, att försörja sig själva och att hitta kärlek. Kulturnytts recensenter diskuterar den hajpade serien.

Lena Dunham är en nytänd stjärna på film och tv-himlen. Hon har skrivit, regisserat och spelar en av huvudrollerna den nya HBO-TV-serien Girls som superhajpats över halva världen nästan innan det första avsnittet sänts i USA  för några månader sedan.

Men vad är det då som är så bra med Girls?

Hannes Fossbo och Hedvig Weibull diskuterar saken:

HW: Omedelbart efter att jag såg de tre första avsnitten var jag  tvungen att se om dem, både för att jag är direkt kär i rollfigurerna men också för att fatta var var det jag hade sett.

– Det handlar alltså om fyra unga kvinnor som vill bli något och hitta män som de kan ha relationer med - men de är ganska långt därifrån. De trevar väldigt mycket när det gäller vad de vill göra och vad det är för män de vill ha på ett nästan plågsamt träffsäkert sätt. Spelstilen är ljuvligt naturalistisk och dialogen är lysande.

– Men det som är så intressant är att naturalismen ofta går över en osynlig gräns som gör det till absurdism. Det är som att rollfigurerna ofta säger lite för mycket om vad de tänker på, lite mer än man skulle göra i verkligheten och det blir hysteriskt roligt.

HF: Ja, det där håller jag med om. För om man till exempel  jämför med två andra andra populära och väldigt roliga komediserier på tv just nu: Amy Poehlers Parks and Recreation och Tina Feys 30 rock, så liknar Dunhams dialog deras när det kommer till det absurda.

– Men i Tina Feys och Amy Poehlers serier är dom flesta personerna bara absurda, medan rollfigurerna i Girls får en att tänka "Herregud så dom beter sig, men att man ändå herregud ganska lätt kan identifiera sig med dom".

– Och med den känslan som grund, under det konstanta gapskratt som dialogen lockar fram, så är man rädd och lycklig hela tiden.

HW: Ja, man är verkligen rädd för man ser hur rollfigurerna lever ut en nästan outhärdlig naivitet som skulle kunna ta med de nästan vart som helst, och de låter sig också svepas med som om de bara vill samla erfarenheter.

– Samtidigt så är tonen ganska hård, det är en ganska rå humor - och det kan nog vara lite uteslutande - för om man inte kan läsa av jargongen så kan man nog bli provocerad. 

– Men jag tror att Lena Dunham är medveten om det och gör det med flit. Till exempel finns det en scen där hon är på en arbetsintervju och påpekar att den man som hon intervjuar gick på det universitet med högst våldtäktsstatistik. Och på skämt insinuerar Hanna (Lena Dunham) att det är han som skulle ha legat bakom den.

– Och i den scenen finns det också en slags metanivå - där hon konstaterar att "ok", det här kommer inte att gå hem överallt, men jag tycker att det är hysteriskt roligt.

HF: Ja och den grova tonen går också igen i de många sexscener som finns i serien - när Hanna har sex med en kille som heter Adam och beter sig som ett svin.

HW: Jo, men det är också en väldigt träffsäker beskrivning av en känsloekonomi – hon är besatt av en kille som behandlar henne rätt illa, men hon är där frivilligt och hon kan liksom inte ge upp innan han har sagt att han behöver henne, eller åtminstone ringer upp henne, och hon står ut med väldigt mycket för att få det där erkännandet.

HF: Egentligen är det så enkelt som att det är bra väldigt bra dialog och skådespeleri.

HW: Det enda problem som jag har med den här serien är titeln Girls - tjejer - för det snävar in serien som faktiskt inte bara handlar om tjejer utan i högsta grad också om killar - eller egentligen handlar det om unga vuxna i västvärlden. Det är helt enkelt en generationsroman i tv-serieformat.

Hannes Fossbo och Hedvig Weibull

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".