foto: Mats Bäcker
recension | opera

”Jason & Medea” – tidlös komik, daterad musik

Recension: Jason och Medea
3:16 min

Francesco Cavallis opera Jason & Medea (Il Giasone) - som bygger på den antika myten - uruppfördes i Venedig 1649 och var den mest populära operan under hela 1600-talet. I Sverige har den aldrig tidigare uppförts. Nu tar sig Drottningholms Slottsteater an den i samarbete med Operahögskolan i Stockholm. Dirigerar gör som vanligt Mark Tatlow, för regin står Deda Cristina Colonna och kostymerna är designade av Ottavio Anania. Ella Petersson var på premiären igår...

Viss humor är tidlös... Jag tror att det är den med timing och tydlighet två av grundelementen i commedia de'll arte som också har varit regissörens inspiration.

Parodin är skickligt förvaltad med både subtila och övertydliga blinkningar till ursprungsmyten om Jason och Medea.. Tex de två tvillingdockorna som man hela föreställningen igenom undrar hur det ska gå för... Ska de råka dimpa i orkesterdiket när de bollas runt? Vad kommer Medea göra med dem när hon har dem i sina armar?

Ensemblen trillar inte i pajkastarkomikens fallgropar och trots begär och lite tjuvlyfta kjolar så blir det aldrig buskis. Spelet är fysiskt tydligt.. Narren är narr och den trånande krälar på scengolvet. Tjuren på styltor är sagolik. Vissa saker kan vara tidlöst kul även om de är tramsigheter bara man får det att svänga!

Commedians tydlighet i kontrast smittar även av sig i sången där Medea sopranen Sara P Eriksson både klämmer i, i bröströst och kular...

Det unga sångarlaget som står i startgroparna på karriären rymmer flera lovande röster, särskilt roligt är det att höra Maria Sanner som sjunger Jason som glänser med sin intakta och sällsamt naturligt klingande altröst.

Barockorkestern är denna gång liten.. men effektiv - ekonomisk om man betänker hur rent ut sagt tråkigt det är musikaliskt. När det kommer till Cavallis komposition så tror aldrig jag har hört maken till slätstrukenhet... recitativ reciativ nåt sångsolo som även det låter som ett recitativ... Recitativ recitativ .. Ja och så några ljusglimtar - som därmed får utrymme i kulturnytts recension.

Visst är det spännande med saker som legat i glömska i 400 500 år. Det finns gott om bortglömda pärlor i skattkistan med tidig musik.

Men varför har man valt att skaka liv i just det här stycket... ? Och om man nu ska skaka liv i det och uppdatera ett generalbas-partitur så varför passar man inte på att orkestrera lite vildare? Varför är man inte lika respektlös mot "tidstrogenheten", som Cavalli var mot den Antika myten ?

Jason & Medea må ha varit en hit i Venedig på 1600talet.. Men nu känns den musikaliskt daterad och klangmässigt lika platt som min häck på Drottningholmsteaterns ökända bänkar...

Ella Petersson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".