Foto: Mikolaj Grynberg.

Känslor kring förintelsens arv

Lyssna på intervjun med Mikolaj Grynberg
3:02 min

Idag inleds en fotoutställning om förintelselägren i Auschwitz i Riksdagshuset i Stockholm. Bakom bakom utställningen står den polsk-judiske psykologoen och fotografen Mikolaj Grynberg, som vill påminna om förintelsens närvaro samtidigt som han försöker reda ut sina egna känslor kring förintelsens arv.

– En stor del av min familj mördades där, min mormor överlevde auschwitz, säger Mikolaj Grynberg och berättar att hans pappa överlevde Warsawas ghetto. Han berättar att de är en "lägerfamilj", förintelsen är tyvärr en ointaglig del av hans familjs historia.

– Så när hon dog, började jag resa till Auschwitz, fortsätter han.

När Mikolajs mormors berättelser tog slut, så kände han sig tvungen att återupptäcka sina känslor om sin familjs historia i nazisternas gamla läger i östra Polen. Han började spendera flera dagar i sträck där, och i början var nätterna svårast säger han, att se lägret från hotell-fönstret, att höra tågen vid tågstationen intill.

– Man tror att man blir galen och jag gjorde det vi östeuropeer gör i såna situationer, jag drack vodka. Men det fungerade inte, berättar han.

Att dricka vodka funkade alltså inte och när han slutat dricka så bestämade han sig. Han skulle spendera 5 dagar i månaden under ett år i Auschwitz. Han var nyfiken på vad andra besökare kände, men egentligen ville han mest reda ut sina egna känslor.

Allt det här blev alltså en fotobok och en utställning med titeln "Vad gör jag här?" som är en slags sorlig och tankfull enkät med Auschwitzbesökare. Bilderna är medvetet ur fokus, citaten från besökarna är korta. Många säger att de inte förstår vad de ser, att inget kunnat förbereda dem på verkligheten, andra säger att de besöker sin familj, i lägren.

En del gråter, andra tror att det är något fel på dem, för att de inte gråter. Alla, påverkas av platsen.

– Påverkade du vet, som en fiolsträng, säger Mikolaj Grynberg och berättar att han träffade två slags människor i lägren. De som visste allt innan de kom, och de som tydligen precis hört talas i lägren när de besökte närliggande Krakow.

Han säger att det är okunskapen han vill bekämpa, då han tror att kunskap är bästa sättet att hindra framtida folkmord.

– Jag kanske är naiv, men det är mitt sätt att kämpa. Det är allt jag kan göra, fortsätter Mikolaj Grynberg.

Boken försöker mycket riktigt inte förklara, utan gestalta, den känsla man får när man besöker förintelselägren. Mikolaj Grynbergs bok berättar inget nytt, men det är en ny vinkel, ett nytt sätt att gestalta kanske mänsklighetens hittils värsta historiska kapitel och han är skicklig på att ta ut korta citat som berättar om besökarnas känslostormar. Utsällningen är inte öppen för allmänheten än men den ska visas öppet senare i år i Göteborg. Mikolaj är glad att utställningen nu för första gången visas utanför Polen men det är inte Sverige han vill allra helst till.

– Min mormors Áuschwitz-historier börjar i Frankrike, i Paris, säger Mikolaj Grynberg och berättar att hans mormor blev deporterad just av den franska polisen.

Därför känner han att det är där hans väldigt personliga utställning kan komma till sin rätt men än har inget galleri i Paris tackat ja än.

– Men jag är tålmodig, nån gång sker det, avslutar han.

Andreas Landmark
andreas.landmark@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".