Foto: Malin Arnesson

Respekt för publiken och nära Las Vegas

Lyssna på David Richters recension
1:49 min

After Dark har dragit in på Malmöoperan, med en ny show - som passande heter just "After Dark på operan". På premiären i helgen var det som vanligt mycket glitter, glamour och män i damkläder.

Orkestern har fått ledigt och det hänger en diskokula ungefär rakt över där förstaviolinisten brukar sitta. Med glitterregn över publiken och maxad klubbmusik sätter man full fart från början. Det händer mer i första numret än i Parsifals fem timmar.

Showen utgörs av Lindarw själv, Babsan -alltså Lars-Åke Wilhelmsson och en 13-manna väldrillad dansensemble. OCH inte minst ett kostymkonto som jag kan garantera är större än vissa teatrars årsbudget. 220 klänningar - ensemblen har att göra.

Showen utgörs av en blandning av imitationer, hyllningar till genrer och stilar, mycket nostalgi - Christer Lindarw minns tillbaka på sina 36 år i branschen -  och såklart flashiga ensemblenummer.

Texterna är däremot av skiftande kvalitet, det är högt och lågt. Ibland väl mycket under bältet. Bäst är Lindarw och co när man går loss i parodierna. Som när han låter alla melodifestivaldeltagare (i den svenska alltså), Björn Ranelid och resten göra sina versioner på Euphoria.  Men det finns också nummer som känns mindre motiverade. Trots invändningar - när det kommer till inramningen kan det inte nog poängteras hur ambitiös Christer Lindarw är. Han är ett fullblodsproffs i den här genren. Det är omsorgsfullt, frikostigt, noggrant och nästan prudentligt iscensatt. Inget lämnas åt slumpen. Det är en respekt för publiken som ska högaktas.

Aldrig har väl huset på Fersens väg legat så nära Las Vegas.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".