Sylvia Plath

Sylvia Plath öppnar för det som inte går att få syn på

Göran Sommardal recenserar "Ariel" av Sylvia Plath
3:52 min

Den US-amerikanska poeten Sylvia Plath är berömd för minst tre saker. Hon tog livet av sig 1963, 30 år gammal. Dessförinnan hade hon varit gift med den brittiske poeten Ted Hughes. Och framförallt skrev hon skräckinjagande bra poesi. Hennes postuma diktsamling Ariel har utkommit i några olika versioner, den senaste redigerad av hennes dotter Frieda Hughes, the Restored Edition. Den svenska översättningen av Ariel, är gjord av Jenny Tunedal och Jonas Ellerström.

"Kärleken drog igång dig som en fet guldklocka. Barnmorskan daskade dina fotsulor, och ditt kala skrik tog plats bland elementen."

Själv har jag dröjt så länge med den här recensionen, därför att jag inte har kunnat sluta läsa dikterna, inte ens den här enda gången, och för att slippa åsikta mig. Under tiden har jag, i andanom, hunnit tänka minst fyra recensioner, alla lika uppskattande, och nu är det bara en av dem som får plats.

Dikternas former, strukturer, platser och associationsvärldar växlar, men de är alltid sylvasst förankrade i Plaths iakttagelser. Av moderskapet, barnaskapet, faderskapet. äktenskapet, och kvinnoskapet. Men de sträcker sig också bakåt och sidledes i historien. Och hennes iakttagelser är lika sylvasst förankrade i hennes poetiska föreställningskonst, där ingenting är enkel metafor, där en bild eller ordformation inte motsvarar eller ersätter något annat, inga "två blodröda segel styr bort ifrån land". Sylva Plaths bilder öppnar för de erfarenheter och fantasier som inte går att få syn på.

Hennes dikter om kvinnoskapet innefattar självfallet spännbågen mellan dotter, moder och fru, men också det hypnagoga dubbelseendet av den barnlösa fulländningen hos Mannekängerna i München och det kusliga surret från bikupans könsförnekade bihonor i arbete.

Dikterna i Ariel har kallats drabbande, men det är ändå bara halva upp-levelsesanningen. Det som drabbar är också början på befrielsen. Läsaren blir fångad, fängslad, bunden av denna poesi. Och befrielsen, som den också innebär, äger rum i fängelset, kanske som ett resultat av själva   det fängelse som poeten bygger och har modet att aldrig lämna.

Och varför har ingen begåvad översättare översatt alla de här dikterna förut. Nu har i alla fall två begåvade översättare, Jenny Tunedal och Jonas Ellerström gjort det. Så att Sylvia Plath kan sitta där klockan 4 i den brittiska vargtimmen och skriva för mig.

"Vid mina hårrötter tog en gud av något slag fatt i mig. Jag sprakade i hans blå electricitet som en ökenprofet. Nätterna var kvicka som en ödlas ögonlock: en värld av skalliga vita dagar i en skugglös håla.  En rovgirig tristess naglade upp mig i detta träd. Om han var jag, skulle han göra vad jag gjort."

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".