Logan Marshall Green, Naomi Rapace och Michael Fassbender leker med elden i "Prometheus". Foto: Fox
recension | film

Noomi Rapace lyfter Prometheus

Hör Göran Sommardal recension av Prometheus
2:44 min

 I Prometheus hittar forskare en ledtråd till människans ursprung på jorden, vilket leder till en resa in i universums bortersta mörker och de fasor som där ruvar. I en av huvudrollerna i kampen för människans framtida existens ser vi Noomi Rapace.

Det är ingen överdrift att påstå att Prometheus är en av de mest omsusade, upphaussade och emotsedda filmerna på länge. Filmen är regissören Ridley Scotts återkomst till science-fiction efter att han 1979 och 1982 gjorde två av genrens stora klassiker: Alien och Blade Runner.

Noomi Rapace har verkligen huvudrollen i den här filmen, och utan hennes speciella närvaro, som både är energisk och paradoxalt nerskruvad och återhållen i hennes rollfigur, utan den hade filmen varit en dussinhistoria. Nu blir den ändå inte så mycket mer, trots att Ridley Scott som både producent och regissör förmodligen har fått göra precis som han vill, med rollbesättning, exteriör-byggen, specialeffekter och historiens gång.

Skälet till att filmen redan från början känns mer än förutsägbar och aldrig sviker denna brist på förväntan är att den hemliga plan som ligger bakom hela den här Prometevshistorien, nämligen människornas i framtiden drift att få kontakt med sina skapare, Gudarna kanske – den intrigväven känns mer än lovligt såväl tunn som oklar. 

Nu blir behållning i stället några hetsiga actionscener, en hel del reptilskräck och fasa, några vackert inprickade replikskiften, några färggranna hologromscener precis som på Cosmo Nova, en del bra skådespeleri, några oprövade tricktagningar, men inte så mycket mer.

Noomi Rapace står för en del av det goda skådespeleriet helt på egen hand, och jag ska inte avslöja mer, för några av de scenerna vill man nog uppleva oannonserade. Några replikskiften där kapten Janek, alias Idris Elba, är den ena parten har också sin diskreta charm. 

Men där i mitten av denna sentida, framtida jakt på den heliga Graal är det tomt, eller om man så vill: fullt av flumm. Ingenting av den effektiva förundran inför det intergalaktiska och androida och mänskliga som utgjorde magin i Ridley Scotts filmatisering av Philip K. Dicks Blade Runner finns kvar i Prometheus. Och inte heller, annat än glimtvis, ur-skräcken och äcklet inför det ormlika, det tentakel-försedda eller kallhamrat onda i filmen Alien. 

Här hade det behövs ett eget seende, inte bara en blick på gamla lagrar.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".