Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
konst | recension

Oansvarig leklust exploderar på Moderna museet

Publicerat tisdag 5 juni 2012 kl 07.46
"Känslan av oansvarig leklust är oemotståndlig"
(3:12 min)
Niki de Saint Phalle skjuter på gammal mästare med salongsgevär, Impasse Ronsin, 15 juni, 1961

Sommarens stora utställning på Moderna museet i Stockholm, "Explosion! Måleri som handling" presenterar verk av ett 50-tal konstnärer från slutet av 1940-talet fram till idag. Mats Arvidsson recenserar.

Explosion heter det alltså, och det svårt att inte fatta det som ett svar, eller en hälsning till Lars Nittves klassiska Implosion, en hårt tuktad, formklippt intellektuell uppvisning av illustrationer till den nya postmoderna teorin.

Här är ingenting formklippt, här handlar det om att skapa förutsättningar för att få något att hända, och vad som händer är inte så viktigt, huvudsaken är att det händer, eller har hänt.

Det här alltså saker som har tillkommit av någon sorts planerad slump, Jackson Pollock låter färgen rinna och droppa litet som den vill, Niki de Saint Phalle står där och skjuter på sina färgampuller så att det sprutar åt alla möjliga håll, och sedan dansar hon med Robert Rauschenberg på ett stort papper, eller vad det nu är, inkladdat med blöt färg, och sen får vi se hur det blev, spår av ett konstverk.

Och så är det på den här utställningen, det tar ett tag innan man inser vad det först är vad som känns så konstigt, det är inte konstverk på väggarna, det är spår av konstverk, fotavtryck, referat av konstverk, dokumentationer om man så vill.

När Rauschenberg dansar med Niki så är det som är konstverket, inte det stora kladdiga papperet med fotavtryck på, när hon skjuter på sina färgampuller är det själva skottögonblicken och den ögonblickliga explosionen som är konstverket, inte de kletiga resultaten som nu hänger på all världens museer.

Här finns en stor ram, med tre lager brunt omslagspapper hårt spänt mot sidorna, och så ett stort hål tvärsigenom alltihop, spåret av den gång Saburo Murakami  störtdök in i det hårda, spända papperet och allt man tänker på är hur det måste ha låtit, den första hårda smällen, det vassa frasandet, man fantiserar ihop konstverket. Vilket inte är det sämsta.

Det är klart att man kan undra över somligt, men så är det ju alltid på den här sortens samlingsutställningar, man kan undra vad Rauschenbergs hårdteknologiska, strängt planerade bubblande gyttjebassäng har där att göra. Visst gyttjebubblorna kommer kanske en aning slumpvis, men när personalen slår av strömmen lugnar den sig, och när personalen trycker på kontakten börjar den lydigt bubbla. Kontrollerat, behärskat, inte att fotavtryck efter ett konstverk utan just precis ett konstverk.

Men det är inte så viktigt, det finns en slags energi i hela utställningen som smittar av sig, en känsla av oansvarig leklust som faktiskt är rätt oemotståndlig.

Jo förresten, för övrigt anser jag att om man skriver eller trycker katalogtexter med mellanrubriker som ”Från signaturindex till överförbar indexikalitet”, så skulle man ha stryk, men det drabbar ju inte utställningen i sig.

Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".