Katie Mitchells och Leo Warners uppsättning av Strindbergs ”Fröken Julie” från Berlins Schaubühne.

Konventionell Fröken Julie och existentiellt fyrverkeri

"Otroligt virtuost och vackert"
2:16 min

Dramatens Bergman-festival avslutades med två stjärnskott: Katie Mitchells och Leo Warners uppsättning av Strindbergs ”Fröken Julie” och Heiner Goebbels ”I went to the house but did not enter”. 

Kulturnytts recensent Maria Edström har sett dem:

På en stor skärm i Globens Annex följer vi spelet, pjäsen ”Fröken Julie” ur Kristins, kokerskans synvinkel. Själva scenen är mer av ett slags verkstad, en inspelningsplats i realtid där kameramän följer skådespelarna, två ljudtekniker står vid ett bord och skapar alla ljud, en cello spelar, och det finns tom en andra Kristin och en Kristins händer i rollistan. Jean och Julie står ibland i varsitt ljudinspelningsbås, låter som tal tjuvlyssnat genom väggarna.

Det otroligt virtuost och mycket vackert, denna film som liksom görs inför våra ögon. Och Kristins hackande och sköljande, vikande och kammande, hela hennes väsen i Jule Böwes känsliga gestaltning och uttrycksfulla ansikte, hela tiden lite utanför, vid sidan om skeendet är på en gång närgånget och sensuellt. Däremot är tolkningen, trots berättarperspektivet, tämligen konventionell - Jean en snygg streber, Julie en överklasshysterika och hur bra Böwe än är, ändå en rätt typiskt jordnära och handfast Kristin i det alltid lika vackra patinerade herrgårdsköket.

Jag tror att man antingen älskar eller är, som jag, svalare inför Katie Mitchells estetik och detsamma kanske gäller Heiner Goebbels och hans ja, ”sångteater”, som jag däremot helt förförs av. ”I went to the house but did not enter” är en textrad av Maurice Blanchot och den fyra man starka Hilliard Ensemble sjunger a capella ur texter av honom, Eliot, Kafka och Beckett i fyra tablåer där Klaus Grünbergs scenrum sätter fantasin i rörelse.

De oemotståndliga herrarna sjunger om liv och död, om att resa, att åldras, att misslyckas och att misslyckas bättre medan de packar ner och upp gardiner, blommor, teserviser i ett grått märkligt rum, pysslar med olika saker i ett hyreshus, cyklar och tittar på gamla smalfilmer i ett bedagat hotellrum. Någonting rörande och barnsligt vackert spelas upp i denna säreget drömska värld, som ett litet existentiellt fyrverkeri mot himlen. Sämre avslutning på en teaterfestival kan man tänka sig. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".