Foto: Jean-Luc Bertini
recension | litteratur

Apokalyps baby: Förbannad på allt

Katarina Wikars: "Efter halva boken kan jag inte släppa den."
3:04 min

Virginie Despentes gjorde en skandalomsusad debut med romanen Baise-moi "Knulla mig",  för nästan tjugo år sen,  den  blev också film. En roadmovie genom Frankrike där två unga kvinnor tar hämnd på samhället.  För romanen Apokalyps baby fick hon Renaudot-priset förra året och den finns nu på svenska i översättning av Anna Petronella Fredlund. 

Först tycker jag bara att karaktärerna är klyschiga och att det är riktigt illa skrivet, världens mest oinspirerade deckare hasar runt i Paris och letar efter tonåringar som smitit från sina hoverföräldrar, buggar ungars mobiltefoner. Det är det lägsta av spionuppdrag, och nu är det Valerie, 15 som försvunnit.

Men som alltid är är Virginie Despentes genomskådande och förbannad på allt. Slemgubbar, kapitalismen, patriarkatet, fegfeminismen, klasshat är bara förnamnet. Endera är man på tåget eller också får man slänga sig av i första kurvan, för det blir åka av. Valerie knullar med alla, pappan författaren är feg, osäljbar och otrogen, styvmamman en storbröstad bimbo, den riktiga mamman säljer sig till allt rikare män och har tvättat bort sitt arabiska ursprung, och när dumdeckaren Lucie klantar runt utan att få nån ordning på fallet skickar Despentes in Hyenan på scenen.

Hyenan är en lesbisk slugger, livsfarlig, som dödade en vidrig man redan vid sexton, en riktig barn-och hustrumisshandlare. Hyenan kan läsa tankar och ser rakt igenom våldsamma tonårskillar med smak för gruppvåldtäkter och terroristnunnor i Barcelona.  Hyenan säger sånt som:

När jag var ung trodde jag att det svåraste som fanns i världen var att vara lesbisk men faktum är att ni straighta honor får käka jävligt mycket skit ni också.

Efter halva boken kan jag inte släppa den, Apokalyps baby slår åt alla håll, stretar på i sin otympliga form och är samtidigt en riktig bladvändare. Hälften av dörrarna som Despentes slår in är redan vad man brukar säga vidöppna, och ofta går hon för långt, kan liksom inte hejda sina världsomspännande konspirationsteorier, men förvånansvärt ofta skapar hon ändå sentenser, vrider till seendet, splittrar blicken: 

Fransmännen behöver se fattiga som inte förolämpar dem. De vet att om de kliver in i en bepansrad buss för att falla i hänryckning över livsvillkoren för de fattiga i deras förorter så kommer man att bränna upp bussen.

Och jag tror att hon är något på spåren, i sin ibland ömsinta skildring av Valerie, bara 15 år, övergiven och sönderkonsumerad, Valerie, som sett igenom vuxenvärldens hållningslöshet, skiten i våra ögon. Barnet, som den sanktionerade bäraren av föräldrarnas sociopati, barnet som slutligen utplånar samhället.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".