Göran Sommardal: "Lagen fortfarande otillfredsställande"

2:53 min

Göran Sommardal kommenterar det så kallade Manga-målet, där serievetaren och översättaren Simon Lundström på fredagen friades i högsta domstolen.

Det är naturligtvis bra att Högsta domstolen ogillar åtalet om barnpornografibrott mot Simon Lundström. Det intellektuella och fysiologi-filosoferande gung-fly, som fortfarande hotar i Hovrättens fällande dom, är därmed utdikat. Simon Lundströms innehav av dessa bilder, också den skickelsedigra 39:e bilden, anses, trots dess barnpornografiska straffbarhet, som försvarligt med hänsyn tagen till Lundströms yrkesmässiga verksamhet.

Fortfarande framstår dock lagen om innehav av barnpornografi som otillfredsställande i all sin opinionsbildande välvilja. Otänkt i sin juridiska konsekvens, och flummig i sina följdverkningar.

När det gäller fotografiska bilder vars pornografiska innehåll förutsätter ett förgripande eller en kränkning av ett barn finns det självfallet en tydlig koppling, och på det viset kan även innehav av sådana bilder anses innebära ett brott. Men när det gäller fria fantasifigurer, påhittade iscensättningar, som visserligen går att associera till verkliga människor och faktiska situationer, uteblir ju den motiveringen. Föreställningen att sådana bilder ändå skulle innebär barnpornografibrott, och därmed brottslig innehav, emedan bilderna måste anses allmänt kränkande för barn, är förvisso en sympatisk position men helt ogörlig som grundval för en rättssäker lagstiftning.

Att icke-fotografiska bilder, i det här fallet tecknade figurer, till skillnad från bilder som skapas i texter, dvs. i litteraturen, eller som under historien skapats i konsten, t.o.m. i kyrkomåleriet, eller de bilder som vi framfantasierar i våra egna skallar – att de bilderna skulle lyda under ett särskilt barnpornografiskt reglemente är ett påbud, som man kan gilla eller ogilla, men det kan inte ligga till grunden för en lagstiftning som tillgodoser både yttrandefriheten och bekämpande av barnpornografin.

I Europa förekommer trafficking som omfattar minst 140.000 tusen offer om året, men ett nytillskott av 70.000 per år. Av dess går 84% till prostitution. Omsättningen på verksamheten genererade år 2010 en vinst på 25 miljarder kronor. Och man kan lätt föreställa sig att häften av dessa 70.000 årligen nytillkomna är under 18 år, dvs. barn. Detta sker medan den svenska rättsapparaten tvingas ägna sig åt att tvista om Pornografens skägg, med resultatet att den svenska politiken lägger  möda och pengar på att skydda påhittade figurer för sexuella övergrepp. Borde man inte överföra de resurserna till verkligheten?