Marie Norin. Fotograf: Sara Moritz
recension | litteratur

En explosiv laddning i Norins "vit vit"

"Hennes prosa är blankt realistisk och drömskt poetisk på samma gång."
2:19 min

Marie Norin debuterade 1996 med diktsamlingen a. och har ärefter har hon gett ut ytterligare tre diktsamlingar, och med nya vit vit inräknande, tre prosaböcker. 2007 blev Kupa nominerad till Sveriges Radios romanpris 2009. Per Engström recenserar vit vit.

Marie Norin slår an tonen direkt i sin tredje prosabok vit vit: det är någonting som inte riktigt fungerar med människorna vi kommer att få följa här. Om hennes två första prosaböcker, Kupa och Djuraffär, var underligare, mer surrealistiska och vaccinerade mot entydiga tolkningar så är den nya boken tydligare i sin berättelse. Omständigheterna är liksom tidigare små, de faktiska händelserna få. Det handlar om en liten familj, och texten framläggs ur den kanske 12-13-årige pojken Eriks perspektiv. Pojken och morsan är på en semesterresa i ett arabisktalande land där det finns öken, och en katastrof inträffar. Pojken har fått en kamera som han hela tiden bär med sig.

I bokens första del fungerar den som en sorts bräckligt redskap i strävan att förstå verkligheten. Vad är det som gäller - det han tycker sig se genom linsen när han zoomar in och ut, eller den litet skeva och otrygga sorts verklighet som umgänget med morsan tycks innebära? Vilket är mest på riktigt? I bokens avslutande del har kameran blivit ett heligt föremål, en ask som bär på hela minnesbanken från resan och kanske, så småningom, en förklaring på vad som hände.

Marie Norins prosa är beskedlig till omfång och mängd trycksvärta men har en egenartad förmåga att jäsa och anta helt andra dimensioner redan under själva läsningen. Boken vit vit är ingen komplicerad historia, men man förstår ändå inte pojkens inre liv fullt ut, eller mammans för den delen.

Det finns en explosiv laddning i texten, Norin berättar genom att misstro berättandet. Hon knådar språket, glider på det, sidoställer och jämställer detaljer och huvudinformation. Det är som att titta litet för länge på det vanliga, så att vanligheten börjar svaja. Hennes prosa är blankt realistisk och drömskt poetisk på samma gång. Det finns också ett oroande, svindlande drag över hennes sätt att berätta, och man bör absolut unna sig att läsa denna författare som alltmer övertygande följer sitt spår.

Per Engström
kulturnytt@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".