Sofia Rapp Johansson. Foto: Christine Olsson
recension | litteratur

Omistlig vrede i ”Kyss mej lycklig”

Martina Lowden om "Kyss mej lycklig" av Sofia Rapp Johansson
2:38 min

I den lyriska berättelsen ”Silverfisken” (2007) och romanen ”Tills skulderbladen blivit vingar” (2009) skildrar Sofia Rapp Johansson en uppväxt märkt av sexuella övergrepp och flytt från fosterhem till fosterhem. Nu är hon tillbaka med romanen ”Kyss mej lycklig”, där huvudpersonen blivit tonåring och jakten på nästa heroinkick tagit över alla vakna timmar.

"Eran verklighet är inte densamma som min som våran" slår Sofia Rapp Johansson fast. Jag tror hon har rätt. Det finns en verklighet för varje människa och gapen mellan dem är inget man kan överbrygga med böcker. Man kan inte läsa en bok och säga: nu förstår jag dig. Men en bok kan få en att förstå hur mycket man inget vet om. Förstå att det finns sånt man inte kan förstå.

En sån bok är "Kyss mej lycklig". Barnet från Rapp Johanssons föregående verk är nu i sina sena tonår. Hon är så kär i sin älskade älskling att det är rent provokativt. Man får inte vara kungapar i hjärter när man är hemlös, kriminell, missbrukande, prostituerad. Man får inte komma här och kaxa med sin kärlek när man är socfall och psykfall och bor i en trappuppgång.

Men det får man förstås inte heller. Inte i längden. Allt blir bara svårare och hårdare för varje sida. Närmare Död till dig, närmare och närmare döden för varje gång.

"Kyss mej lycklig" är en radbruten roman. Språket befinner sig mellan debutens trasiga ramsor och uppföljarens raka prosa. Boken är ingen monolog; jag-och-du-berättelsen avbryts ofta av journalcitat. De beskriver händelseförlopp: polishämtning, kvarhållningsbeslut, tvångsvård. De beskriver patienten: svårbedömd, blödande, gränslös, hotfull, aggressivt verbal.

Först stör jag mig på citaten. Bort, tänker jag. Ni är i vägen för det viktiga, och jag fattar ändå att det är på riktigt. Ändrar mig sen. Bra att visa hur språklös vården är, och hur maktlös trots sin maktfullkomlighet. Bra att visa hur samhället som sket i det våldtagna barnet måste svara på den våldsamma kvinnan. Men vården blir snart vanvård, blir övergrepp och övervakade överdoser. Här finns läkare och poliser som missbrukar något livsfarligare än narkotika: makt.

Sofia Rapp Johanssons böcker tillhör samma kanon som Bodil Malmstens "Bakom centrum"-dikter och Märta Tikkanens "Århundradets kärlekssaga". Det är texter som skrivs medan händerna ännu skälver i upprördhet och vrede, texter som väntat alltför länge för att kunna hejdas. Vi har inte råd att låta bli dem. Inte som läsare, inte som samhälle.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".