"Europen" av Max Book (något beskuren). Foto: Emmeli Persson
intervju | konst

Mörker, svindel och skräp i Max Books nya måleri

3:17 min

Ingen som följde den svenska konstdebatten på 80-talet kunde missa Max Book. Han hyllades då som en av det postmoderna tillståndets främste målare. Sedan falnade rampljuset, och några större museiutställningar har han inte haft på närmare 20 år. Men i helgen öppnade Kalmar konstmuseum en utställning med nya målningar av Max Book, en utställning som fått titeln "Stagnelium" efter traktens store son Erik Johan Stagnelius.

– Han var väl dåtidens rockpoet, säger Max Book om Stagnelius. När jag läste honom så kom jag att tänka på Jim Morrison. Han blev 27 år men Stagnelius blev faktiskt 30.
– Han levde ungefär på samma sätt, med maximerad lidelse och åtrå. Mycket droger, sprit, självförstörelse. Det är fascinerande.

Någon sorts storm är det, som går genom Max Books måleri. I botten finns alltid ett eller flera fotografier, man ser för det mesta vad det föreställer och just därför blir det krängande perspektivet och dom giftiga färgerna så yrselframkallande. Dessutom är det mycket mörker i bilderna, den här gången.

Ett svart skogsbryn tornar upp sig i en av dom stora målningarna, och sluter sig kring en månbelyst glänta där snön förvandlats till ett skummande hav där en svartvit polisbil från 70-talet är på väg att gå till botten.
  Och det handlar om förgänglighet, erkänner Max Book. På alla nivåer.

– Hur många system vi än bygger upp är de dömda att falla sönder. Även idémässiga system och så vidare.

Det är en rätt stark undergångskänsla i många av de här bilderna. Det är sent på jorden?

– Ja, men det har det ju alltid varit. Men det beror ju bara på att människan har så konstigt tidsperspektiv, och kort.

Förvisso.

– Men förr eller senare ska vi ju ändå bort. Det är som Stagnelius antagligen tänkte, bara en tidsfråga.

Stämningen och färgskalan i dom nya målningarna påminner om hur det såg ut när Books stjärna stod som högst i konstlivet, mot slutet av 80-talet. Precis som då utvinner han en dov skönhet ur det skitiga och skeva. Och när han är klar med dukarna lägger ut dom i skogen ett tag, så att det fastnar lite skräp på dem.

– Så då går folk gärna fram och tittar. Se där en tvålbit! Och där lite kol och ett löv, och sådär. Det är ett sätt att försvara sig mot bilderna, och vad de föreställer.

Så det är det vi kan använda skräpet till, att hålla fast vid?

– Ja visst. Det är vår livslina, helt enkelt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista