Rushdies memoarer om decenniet under dödshot

2:58 min

Salman Rushdie är den uppburne romanförfattaren som i ett slag gick från en säker plats på den litterära parnassen till att bli en jagad frihetshjälte och levande symbol för kampen för yttrandefrihet. När Satansverserna publicerades på hösten 1988 väckte den protester från muslimer i hemlandet Indien men det var på alla hjärtans dag 1989 som ayatolla Khomeini uttalade den fatwa mot honom som satte ett pris på Salman Rushdies huvud. Ett pris han skulle tvingas leva med och kämpa mot i mer än ett decennium innan den iranska regimen drog tillbaka hotet, även om det fortfarande i dag återstår hot mot honom. Nu har Rushdie skrivit sina memoarer, och det är minnesskildringen över den man som han tvingades vara under fatwaåren, då han gick under namnet Joseph Anton. Hedvig Weibull recenserar.

Satansverserna - verser som strukits ur Koranen - som hävdar att det kanske finns fler gudar än den enda, och kanske till och med kvinnliga - det är de som fångar Salman Rushdies fantasi och nyfikenhet i 20-års åldern.

"Bra story, tänker han" och den unge sekuläre indiern är den ende i sin årskull på Cambridge som insisterar på att läsa kursen om Mohammed och islams uppgång, och över ett glas sherry i handledarens arbetsrum övertygar denne om vikten av att få göra det.

När han långt senare åter plockar fram satansverserna ur minnet, knådar in dem - men  i ännu högre grad mötet mellan Indien och London och människorna i den närmaste omgivningen - i romanen som får samma namn, är det av nödvändighet.

En nödvändighet att behandla de stora avstånden, de stora frågorna - och en nödvändighet vars konsekvenser han varken kan förutse eller kontrollera.

I memoarerna, skrivna i tredje person om den man som i mer än ett decennium kallades Joseph Anton, finns det tillfällen och sammanträffande som minner om de fantastiska inslaget i hans eget författarskap. Här finns vreden från de långa år när den brittiska utrikespolicyn vad gällde honom var:

Vi kan ändå inte göra något innan ett regimskifte äger rum i Iran.

Förtvivlan under förtrycket: den Joseph Anton som undrar om det inte är bättre att ge upp - än att stå ut med ett liv i ständig rädsla. Ändå överlever satirikern som inte kan se verkligheten som annat än absurd.

Övertygelsen om upplysningens principer är det som håller honom vid liv och sans.

Under tiden sveper alla de stora förbi: Lessing, Grass, Pinter och Gordimer bidrar alla med stöd för hans situation och beundran för hans författarskap, med sällskap och kritik.

Det är också i kollegornas miljöer han rör sig: Joseph Anton tas emot i hem och festvåningar - och mycket samvetsgrant rapporterar Rushdie om deras skilsmässor, omgiften sjukdomar eller dödsfall.

Replikerna är endera kvickheter, strålande ironier eller aforismer om världsläget, religionen livet och döden. Men det vardagliga saknas. Kanske fanns det ingen vardag, men minnesskildringen sjunker aldrig ner i den tid den berättar om. Scenerna är visserligen elegant sammanhållna, men korta. Hans sons födsel tar inte mer än en sida av de 632.

Det ger memoarerna en känsla av I efterhand. Rushdie beskriver ett välavvägt då, som trots alla mina hundöron och understrykningar till slut skapar en rastlöshet. Jag vill in under manchesterkavajen, jag vill inte bara sitta i länsstolen mitt emot och läppja på ett glas sherry och höra en av världens viktigaste berättare dra anekdoter.

Kanske är det ett sätt att befästa distansen till läsarna - och kanske att lägga distans till Honom, ikonen. Den man som kallades Joseph Anton.

Hans Berggren har översatt Joseph Anton Memoarer.

Hedvig Weibull

Kulturnytt
hedvig.weibull@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista