litteratur | recension

Larsmos berättelse försvinner i "Förrädare"

2:42 min

Ola Larsmo har många romaner bakom sig, ofta med historisk botten. Han är flitig kritiker och debattör i Dagens Nyheter och sedan 2009 ordförandePEN. Han har tidigare skrivit om Sverige under andra världskriget och nu är han tillbaka i den tiden och miljön med en spionroman.

Svenskt 30-tal och sedan kriget. Kallt i alla bemärkelser. Och så en författare som är inläst på den tiden. Borde fungera perfekt. Förlaget talar om John le Carré i baksidestexten. Förstås. Och så heter romanen "Förrädare".

Men så enkelt är det inte att göra en le Carré. Det är, tippar jag, rentutav omöjligt. Le Carrés storhet ligger inte i hans val av miljöer eller hans politiska åsikter, då skulle Larsmo kanske ha lyckats, utan i hans förmåga att i varje enskild människa se och framförallt gestalta svek, kompromisser och skuld. Le Carrés drivkrafter är faktiskt inte så långt från känsloläget i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna.

Ola Larsmo befinner sig i helt andra rum. Hans styrka och svaghet som romanförfattare är hans intresse för det yttre. "Förrädare" är en stor panorering över Sverige åren innan och under andra världskriget. Larsmo betar av den ena händelsen efter den andra – den famösa debatten i Uppsala om huruvida judiska läkare skulle ges uppehållstillstånd, Tysklands invasion av Finland och drömmarna om svenskt ingripande på Finlands sida. Han befolkar miljöerna med spioner och diplomater, han ger biroller till sjömän, affärsmän, resenärer och norska motståndsmän som ödet spolat i land på den osäkra klippa som hette neutralitet.

Det är romankonst som scenografi. Larsmo missar inget: små kalla kontorsrum, kalla bilar, pensionat och kalla hyresrum, ja inte ens telefonkioskerna lämnar han obeskrivna. Det är imponerande som lagerförteckning men också tröttande. Det hela blir till slut som en historisk film från vilken man senare kommer ihåg vilka klänningar skådespelarna burit och hur det såg ut i skyltfönstret huvudpersonerna går förbi medan själva berättelsen – om det nu fanns någon - försvinner.

Det är ambitiöst, plikttroget och omsorgsfullt utfört men dryga 500 sidor scenografi tar död på berättelsen. Och eftersom huvudpersonen inte utvecklas och motsättningarna förblir desamma är "Förrädare" lika sprittande  liv som en död mört. OK, en våldsscen är spännande men de moraliska valen som författaren pliktuppfyllande flaggar för blir spänningslösa eftersom Ola Larsmo hela tiden vet vad som är rätt och fel och tyvärr också låter läsaren förstå det. Han borde nog ha skrivit en reportagebok om Sverige under kriget.

Mikael Timm

Kulturnytt
mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista