Ryska Olesya Golovneva spelar Luisa Miller. Foto: Malin Arnesson.

Giuseppe Verdi: "Luisa Miller"

Lyssna
3:31 min

Nästa år är det 200 år sedan både Wagner och Giuseppe Verdi föddes.. Och om Stockholm tjuvstartat Verdi-jubileet med två Maskeradbaler, så börjar Malmö med ett mindre spelat verk. Operan Luisa Miller bygger på Schillers drama Kabale und Liebe översatt "Kärlek och Politik. I lördags kväll var det premiär på Malmöoperan. Ella Petersson recenserar.

Operan Luisa Miller spelas inte så ofta. Kanske beror det på att den var skriven precis innan de där riktigt stora succéerna, Rigoletto, Trubaduren, La Traviata med flera kom. Operor som alla fått given plats på standardrepertoaren i all världens operahus.

Tragedin skildrar förutom Sturm und drang och kärlek och politik, även klassmotsättningar och hederskultur. Luisa står i mitten av en drös män som alla sviker, utnyttjar, skuldbelägger och till slut förgiftar henne till döds. Sen finns där också en ömsint skildrad relation mellan far och dotter vilket ju är ett återkommande tema hos Verdi.


På Malmös scen spelas Luisa Miller som traditionell opera när den är som bäst och vackrast, fast - då också med allt vad det innebär i uppradning av opera-klichéer.  Det höjs varnande fingrar i vrede och det tas för pannan i sorg, det tas för bröstet i chock och det stapplas bredbent fram genom svårigheter eller hämndbegär. Scenbilden är två stora Gudshänder som förflyttas. Drar isär den oskuldsfulla ängen eller bildar stryptag. Symboliken i det hade nog kunnat fungera om inte scenbytena hade varit så klumpiga

För föreställ er politik och patriarker med maner tillsammans med en John Cleese-lång skurk i kanske för skurkaktig kostym. Och så kommer en gigantisk hand bumlande över scenen ackompanjerad av mummel. Det känns som Monty Python-estetik. Magin bryts och jag skrattar ofrivilligt fastän dramat ju egentligen är gastkramande.. 

Men strunt i gestikmissar. Man förlåter att en Tenor står onaturligt virilt på knä om han låter som han gör.

.. ja man skulle i princip förlåta nästan vad som helst på en scen när det låter som det gör på Malmöoperan.

Och Olesya Golovneva som Luisa Miller är förtjusande. Det är som om hela hennes gestalt ÄR Verdis musik. Lika Donizetti-lätt som fatal. Såväl sceniskt som vokalt. Och även om hon någonstans vibrerar vilse i intoneringen så är det sällan man hör någon sjunga Verdi på svenska scener på det här fantastiska sättet.

Så här skulle jag kunna fortsätta de har rollbesatt med flera fantastiska röster. Vladislav Sulimsky som Luisas far var innerlig och varm men samtidigt expanderad, dirigent och orkester stod för både driv och känslighet.

När Luisa dör känner jag inte bara att det var orätt och onödigt utan också att hon har blivit oförtjänt bortglömd. Och jag vill se henne dö på en scen snart igen.

Ella Petersson
ella.petersson@sr.se

Operan sändes direkt i Sveriges Radio P2 och kan höra i efterhand 30 dagar efter sändningen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".