Thomas Pynchon: "Mot dagen"

Martina Lowden om Pynchons "Mot dagen"
2:22 min

Den ständigt Nobelpristippade 72-årige amerikanske författaren Thomas Pynchon är en av de största postmoderna författarna, känd för romaner som "V", "Gravitationens regnbåge" och "Vineland". Han är också känd för att hålla sig borta från rampljuset och det nyaste kända fotot av Pynchon är från 1950-talet. Nu kommer Thomas Pynchons tegelstensroman "Mot dagen" från 2006 på svenska.

"Mot dagen" är baserad på en sann världshistoria, närmare bestämt första världskriget och decennierna som föregick det. Inte för att den ryms inom genren "historisk roman", mer som om artiklarna i ett uppslagsverk fått liv och börjat leka med varandra och tillsammans skapat en parallell verklighet.

Även en översiktlig sammanfattning av denna idéhistoriska äventyrsberättelse skulle ta en kvart. Hundratals namngivna karaktärer rör sig mellan flera olika kontinenter med alla tänkbara uppsåt. De möts och skiljs åt, flyr och förföljer, älskar och mördar, grälar och hämnas, forskar och konspirerar. Texten vimlar av kaotiska teorier och anakronistiska skämt, och stickprov ur storyn innehåller sånt som en tam kulblixt, en läsande hund och en majonnäsfabrik använd som mordvapen.

 Under läsningen får jag lust att sno två saker ur handlingen: ett luftskepp och en dynamitgubbe. Det första för att stiga högt över boken och se vad jag kan få syn på. Minns ni de sudanesiska stadsplanerarna som ville bygga städer i form av giraffer och noshörningar? Kanske bildar "Mot dagen", sedd från luften, en symbol, en formel, en mening…

 Men inte då, den bara myllrar på som ett myrornas krig. Har inte en mening, utan hundratals, och myllret är en av dem. Några andra övergripande teman är ljuset, elektriciteten, tiden och deras matematik; anarkismen versus kapitalismen; drömmen om dagen versus det stundande krigets natt. Vetenskapens landvinningar utlovar en bättre värld, men dess tillämpningar tar död på hoppet.

 "Mot dagen" är en bok många kommer att kalla ett mästerverk, men desto färre vilja läsa en andra gång. Själv vill jag stundtals slänga in en dynamitgubbe i det ohanterliga textmassivet – spränga det malande romanmaskineriet – eller bara sparka på det för att se om jag kan få något att starta. Visst är det en storslagen konstruktion, och visst rör den sig, men så monotont. Det händer mycket i texten, men desto mindre i mig. Trots att boken har tolvhundrasextiotre sidor och trots att många av dem är suveräna lämnar den mig utsvulten snarare än övermätt.

Martina Lowden

  kulturnytt@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".