1 av 2
"Argo" med Ben Affleck. Foto: SF.
2 av 2
Argo-affischen som CIA producerade. Foto: Wikimedia Commons.

"Argo" av Ben Affleck

"Argo" recenseras av Kulturnytts Sofia Olsson
3:02 min

"Argo" handlar om hur den amerikanska ambassaden i Teheran blev stormad i samband med revolutionen 1979. 52 amerikaner hölls som gisslan i över ett år, men sex personer ur ambassadpersonalen lyckades i hemlighet fly ut ur byggnaden innan den stormades och gömma sig hemma hos den kanadensiska ambassadören. Nu har detta blivit filmen "Argo", som är regisserad av Ben Affleck.

"Argo" bygger på den sanna historien om hur sex amerikanska ambassadanställda smugglas ut ur Teheran mitt under islamiska revolutionen, under täckmanteln att de är ett kanadensiskt filmteam som letar inspelningsplats för sin orientaliska science-fiction-rulle. En påhittad film med titeln Argo.

Hjärnan bakom hela aktionen är Ben Affleck, CIA:s skäggige fritagningsexpert. Han skapar ett filmbolag med telefonnummer i Hollywood, han ser till att den påhittade filmen blir omskriven i amerikanska tidningar, han får med sig en välkänd filmproducent och sen åker han ensam till revolutionens Teheran för att hämta hem sitt påhittade filmteam.

Men hur berättar man en historia som är sann, fruktansvärd, vrickad, rolig och cynisk på samma gång? Och där USA symboliseras av Hollywood och Iran av vrålande, stormande folkmassor? 

Tja, regissör Ben Affleck har valt brasklappar. Han är noga med att tala om att både USA och Storbritannien är skyldiga till att den grymme shahen kom till makten från början och han gör sitt bästa för att inte göra en lynchmobb av de iranier som förtvivlat och våldsamt hatar USA och amerikaner efter att den nu störtade shahen fått amnesti i USA.

Det blir alltså både rapp Hollywood-humor med flera blinkningar till roliga Wag the Dog från 1997, OCH storpolitik, tortyr, avrättningar. Schizofrent? Ja, lite.

Ett exempel: det unga hembiträdet Saher som offrar allt för amerikanerna. Hon flyr inte i ett champagneskålande flygplan till Europa. Nej, hon får snällt promenera till Irak. Hennes historia glöms inte bort, men den får inte riktigt plats bredvid Hollywood-spåret eftersom John Goodman och Alan Arkin måste dra jättemånga skämt om hur cyniska de blivit av filmbranschen. Även om jag skrattar så är det en felprioritering, jag hade klarat av mycket mer allvar och svärta.

Givetvis är hela historien för bra för att inte göra film på. Och visst är det både spännande och roligt, välgjort, välskräddat och välspelat. Vill särskilt nämna Clea Duvall och Bryan Cranston.

Så förutom att den glättiga humorn tränger ut allvaret lite, och att vi dessutom serveras en riktigt smetig och onödig sidohistoria om hur Ben Affleck tagit en paus från sin fru och längtar efter sin son, så är det en riktigt bra film.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".