Amour. Foto: Folkets Bio.

"Amour" av Michael Haneke

"Hanekes film påminner mig mest om det den inte visar."
2:36 min

Berömd och framgångsrik. Regissör och pjäsförfattare. På tyska, engelska och franska. Han har flitigt inventerat de mänskliga uttrycken för våldet och grymheten, för ondskan och kärleken. I mångomsjungna filmer som "Bennys video", "Funny Games", "Kod okänd", "Pianisten" och "Det vita bandet". Hans nya film heter kort och gott "Amour".

Den drygt handfull filmer jag sett av Michael Haneke har alltid frestat mig att begå kritikerns stora skötesynd: att tala om den film man skulle vilja ha sett i stället för den som Haneke gjort.

Jag föreställer mig att det beror på den obarmhärtiga konsekvensen med vilken han konstruerar sina intriger och den oerhörda noggrannhet med vilken han sedan går till verket.

Ändå kan man inte beskylla Haneke för att vara enahanda. Hur långt är inte avståndet i tid och rum och historia mellan "Funny Games", "Det vita bandet", "Kod okänd" och "Amour". Ändå finns det alltid en sanningssökande envetenhet att avslöja eller åtminstone ovälkommet påminna om livets obehagliga hemligheter.

Kanske är det Michael Hanekes speciella plats i mitt film-universum. Och jag vill helt enkelt komma undan.

Efter att ha sett Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva, som Georges och Anne, från den sista lyckliga musikupplevelsen, via hjärnblödningen, den partiella förlamningen, den gemensamma tillvarons ännu mättade ögonblick och lyckliga hågkomster.

Måltider, musikstunder. Dotterbesök. Fram mot det tröstlösa förfallet och den nödvändiga ojämlikheten, med Georges kvar som vårdare och tröstare och historieberättare, och Anne alltmer sinnevärldsligt försvunnen och mentalt bortkommen.

Det är en film om kärlekens pris, när det förfaller till full betalning. Och det är här jag börjar längta efter den andra filmen, den som Haneke inte har gjort. Den som inte är rakryggat konsekvent, utan dröjer vid de små förtretligheterna, de obetydliga avvikelserna, de meningslösa förhoppningarna.

Jag kommer på mig med att vilja se om Jean Beckers "Eftermiddagarna med Margueritte", där Gérard Depardieu hämtar tillbaka Gisèle Casadesus från rullstolen i äldreboendet, tillbaka till bokläsandets mänskliga gemenskap, som den omöjliga kärlekshandling det är.

"Amour", Hanekes film, påminner mig mest om det den inte visar. Den förtvivlade hopplösheten och obönhörliga kärleken tvingar mig på flykt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".