Ann-Sofie Andersson Kern och Maurits Elvingsson i Östgötateaterns Pelikanen. Foto: Östgötateatern.

"Pelikanen" på Östgötateatern

Maria Edström recenserar Pelikanen på Östgötateatern.
2:15 min

"Pelikanen" är ett stycke om en blodsugande moder. I helgen hade Strindbergs pjäs premiär på Östgötateatern i Norrköping. Maria Edström var där:

1907 startar August Strindberg tillsammans med August Falck sin Intima teater vid Norra Bantorget i Stockholm. För den nya intima scenen skriver han en svit kammarspel där kanske "Spöksonaten" är den mest kända och spelade.

"Pelikanen" har inte varit så flitigt spelad men nu i helgen hade stycket om den blodsugande modern premiär på Östgötateatern i Norrköping. Maria Edström var där:

Internationellt har man gärna spelat ”Pelikanen”, antagligen har man inte minst på kontinenten gillat detta kammarspelens opus fyras skruvade, expressionistiska stil, lite gotisk som man kallar det nuförtiden.  

Mot den traditionen bryter nu Hilmar Jónsson, här på Stora teatern möts vi av ett samtida hem, gamla möbler, designlampor och en kakelugn där Liselott Lindeborgs Modern i löst sittande bekväma myskläder, bara är så glad att hennes make äntligen ligger i jorden och att dottern Gerda och inte minst den älskade mågen snart ska komma hem från sin bröllopsresa, vilket de också gör – i förtid.

För här betonas dramats incestuösa stråk, mellan Modern och Patrik Voights kallhamrade svärson men också i hennes liksom fientliga bindning med den sorgsne och försupne sonen Fredrik i Mauritz Elvingssons rörande gestaltning.

Och att skamlöst sno den gråkoftade dottern Gerds fästman, en Gerd som dessutom i Ann-Sofie Anderssons gestalt sjunger ”Love me! Love me! Say that you love me!” när hon tror att ingen hör henne; alla dessa perverterade familjerelationer gör Modern till ett slags förövare.

Lägg därtill att hon självt ätit husets näringstätare godbitar och gett sina barn tunn välling och aldrig eldar i kakelugnen, så borde ju socialnämnden, om det funnes någon, inte vara långt borta.

För här blir det hela mer till ett relationsdrama än en skräckthriller, mer besläktat med Ibsen, Tennesee Williams och Norén.

Så 1907 stiger Gerda och Fredrik fram, samtida med den framväxande psyko-analysen, som barn som gör upp med sina själviska föräldrar, dessa barn som vi sen sett på våra teaterscener under hela 1900-talet och framgent.  

Men det överdrivna i ”Pelikanen” känns kusligt nog inte så överdrivet längre, vår bild av familjen har luttrats under det dryga sekel som gått.

Och regissören Hilmar Jónsson bjuder till slut på en liten uppdaterad skräckbonus om pelikanen som ger sitt blod till sina ungar.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".