Konståret 2012 – stridernas och auktionernas år

7:43 min

2012 var bildstridernas år. Tintingate, Lilla hjärtat och Makode Lindes blackfacetårta satte ljuset på den svenska rasismen. Men det var också året då konstauktionerna fortsatte att slå prisrekord, i skuggan av den skuldkris som även drabbade konstlivet.

– ... for nineteen million pounds. Congratulations!

Applåder för den anonyme köpare som ropade hem den tyske målaren Gerhard Richters "Abstraktes Bild" för 19 miljoner pund på Sotheby's auktion i London, i oktober. Applåder för för att han eller hon därmed betalade den största summan pengar någonsin, för ett verk av en levande konstnär. Ett rekord som antagligen inte blir särskilt långlivat, som den globala konstmarknaden ser ut i dag.

Inte som helhet - där visar marknaden faktiskt en liten tillbakagång i år. Utan just i den allra högsta prisklassen, den som lockar världens växande skara miljardärer i deras jakt på statussymboler och någorlunda trygga hamnar åt sina pengar, när världsekonomin vacklar.

Och har man investerat miljarder i sin konstsamling vill man såklart visa upp den också. Därför sköt de privata konstmuseerna upp som svampar ur jorden, också i år. I september invigdes det nya Astrup Faerley-museet i Oslo, ritat av stjärnarkitekten Renzo Piano till en kostnad av 825 miljoner kronor. Och i somras fick Stockholm sin femte konsthall i privat regi: Björn Jakobssons Artipelag, naturskönt inramad på Hålludden i Stockholms skärgård. Och med sina 10.000 kvadratmeter hittills störst, i stan.

Men så finns ju ett annat Europa också. Ett där hela länder balanserar på avgrundens rand - och inte anser sig ha råd med kultur längre. Och det är inte bara i Sydeuropa man skär ner: i Holland dras en fjärdedel av det statliga kulturstödet in nästa år. Vilket enligt Maria Hlavajova, vars konsthall i Utrecht fått sitt statsbidrag halverat, särskilt drabbar den undersökande och experimentella konsten.

– Om vi menar att konsten ska ha handlingsutrymme så måste vi faktiskt debattera de här sakerna ganska rejält. Och det är bättre att göra det nu, än att vänta, menade Maria Lind i januari, när hon skulle förklara varför Tensta konsthall - där hon är chef - gått in i ett samarbeta med auktionshuset Bukowskis. Hon ville alltså belysa frågan om konstens finansiering genom att ge oss ett tydligt exempel: så här går det, när man tvingar offentliga kulturinstitutioner ska samarbeta med näringslivet. Man hamnar i knät på Lundin Oil, vars ägare också äger Bukowskis.

Men istället för kulturpolitik kom debatten, som så ofta, att handla om budbäraren gjort rätt eller fel. Fel, tyckte de flesta - fast ingen av de curatorer som samarbetat med Bukowskis efter Maria Lind har råkat ut för särskilt mycket kritik för det, intressant nog.

– ... im diesen ockupiert berlinbiennalen...

Så där lät det i Berlin i april, när Occupyrörelsen tog över presskonferensen för årets konstbiennal där. En ockupation helt enligt programmet: Occupy var en inbjudna att delta på den här biennalen, vars uttalade ambition var att förändra världen - på riktigt. Till skillnad från all den kvasikritiska konst som mest tjänar som en sorts fikonlöv över samhällets orättvisor, enligt arrangörerna. Konstnären Nada Prlja lät resa en ny liten Berlinmur tvärs över Friedrichstrasse; en mur som skilde det fattiga och invandrartäta Kreutzberg från de välbeställda stadsdelarna i norr.

– Åh, dom kommer att hata den. Jag hoppas de hatar den innerligt, sa Nada Prlja själv dagarna innan hon började bygga den. Syftet var ju att belysa den osynliga mur, mellan fattiga och rika, som redan fanns där. Och hon fick som hon ville - folk avskydde hennes mur så mycket att hon var tvungen att riva den innan biennalen var slut.

Skott på budbäraren igen, alltså. Om Nada Prljas mur satte igång nåt som överlevde den själv återstår att se. Men den fick i alla fall något att hända - på riktigt. Vilket är mer än man kan säga om Berlinbiennalen som helhet, där förblev radikalismen i stort sett en gest.

Den bästa konsten i år kunde man se i en annan tysk stad, Kassel, som vart femte år står som värd för världens kanske allra mest prestigefulla konstutställning - Documenta. Och även om den teoretiska överbyggnaden var mer än lovligt flummig den här gången, så var mycket av konsten fantastisk.

Så hade också flera av de medverkande konstnärerna fått möjlighet att lägga ned ett par års arbete på sina bidrag. Michael Rakowitz, till exempel, som låtit tillverka kopior på böcker som förstörts i Kassel under andra världskriget - i sten från Bamyan i Afghanistan, ni vet där talibanerna sprängde några antika buddhastatyer i luften. Att dom ställde till med en massaker på lokalbefolkningen där är kanske mindre känt.

– Först ger de sig på kulturen, sedan mänskorna säger Michael Rakowitz. Vilket är lika sant för Europa under andra världskriget som för talibanernas Afghanistan. Och Rakowitz var inte ensam om att utforska Kassels egen mörka historia. Ljudkonstnären Susan Philipsz lät musik av den tjeckiske kompositören Pavel Haas ljuda över stans gamla tågstation. En modernistisk komposition han skrev i Theresienstadt, dit judar från Kassel också skickades för 70 år sen från just de här perrongerna.

Men vi européer har ju mer än Förintelsen att skämmas för. Så här lät det på Moderna museet i Stockholm den 15 april, när Konstnärernas Riksorganisation skulle fira sin 75-årsdag, med tårta.

– Aaaargh...

Konstnären Makode Lindes gallskrikande tårta, formad som en svart kvinnokropp, blev startpunkten på en serie debatter som gjorde 2012 till året då den svenska rasismen blev synlig. Inte som artikulerad ideologi hos några isolerade extremister, utan som en hel samhällsstruktur. Uppenbarad, inte minst, genom den kör av tvärsäkra förnekanden av densamma som gav full hals, i sociala medier och på kultursidor, under höstens bildstrider om Tintin och Lilla hjärtat.

Som om det vore farligt att lyssna på dem som vet hur det känns, att bli brännmärkt som mindre värd, genom ord eller bilder. Men vet ni vad? De är här nu. De har vuxit upp här. De vill och kan berätta om det. Tystnaden är bruten, och Sverige på väg att bli modernt.