Johanna Sällström behållningen i Innan frosten

Svensk polisfilm börjar bli mer och mer industriell. De senaste åren har biodukar, tevekanaler och videobutiker översköljts av filmer om kommissarie Beck. Näste man till rakning är Henning Mankells Kurt Wallander - som ju redan gjort en vända på bio - då med Rolf Lassgård som uttolkare. Nu kommer 13 nya Wallanderfilmer. Den första, dagsaktuella, heter ”Innan Frosten”, för regin står rutinerade Kjell Åke Andersson, som tidigare gjort filmer som ”Min store tjocke far” och ”Juloratoriet”, som Kurt Wallander ser vi nu Krister Henriksson och recenserar gör Måns Hirschfeldt:

Än en gång alltså i Mankells värld - det Wallanderland där den internationella ondskan permanent bosatt sig i trakten av Ystad. Med några kilometers omkrets kring kommissarie Kurt Wallander tycks det mest sanslösa bestialiteter ständigt utspela sig. Den som läst ”Innan frosten” vet redan, att här hänger man abortläkare. I kyrkorummet.

Och för all del, att tokreligion härjar även Sverige det kan man ju inte bestrida. Men med risk för att låta urtåkig, tycker jag att Mankells skalperande och pålande och spetsande med åren blivit lite överdrivet. Och att hans samtidsdiagnos mullrat mörkt men tomt.

Men det är Mankells böcker, alltså - nu föreligger filmen ”Innan frosten”. Varför den heter det vet bara återigen, dom som läst boken. Wallanderfilmerna bygger ju mycket på detta, på igenkänningen. Det går att lita på att åskådaren själv fyller i och lägger till. Och även om Krister Henriksson ersatt Rolf Lassgård står ju Kurt att känna igen.

”Men han är en roligare Wallander”, läser jag att regissören Kjell Åke Andersson sagt. Roligare, Krister Henriksson? I beg to differ. Hans stora insats i den här filmen är ju en brist på charm och glimt i ögat. Han känns precis som det eksem, dottern Linda kallar honom för. Sårig, fnasig och jobbig, självupptagande och självömkande. Han kanske är roligare i dom kommande tolv filmerna. För mig får han duger han som sur. Linda spelas av Johanna Sällström, här nyutexaminerad polis på sitt första jobb i pappas distrikt.

Vilken valp Johanna Sällström gör! Med tafatta händer på uniformsbältet och ostadiga steg i kängorna. Hon försöker se sammanbiten och erfaren ut, men nervositeten lyser igen. Det är suveränt kontrollerat skådespeleri - och filmens stora behållning.

Men är det då verkligen en film det här? Nja, det liknar mer den första trettondelen av en jättefilm. Det kommer mer och man behöver inte berätta klart. Trådarna kan lämnas hängande och filmteamet verkar blivit helt hemmablinda och har glömt bort att göra ”Innan frosten” till en filmberättelse som står på egna ben. Många av karaktärerna är kanske tänkta att växa längre fram - här är dom kvar på skisstadiet. Inte minst herr Wallander själv, som man faktiskt inte blir riktigt klok på vad han har i den filmen att att göra.

Jo, just det det är ju en Wallanderfilm.

Och som sådan en succé redan på förhand. Lite motstånd skulle nog inte saknas i Mankellmaskinen, så att man inte glömmer bort att berätta nåt mellan alla dom stämmningskapande bilfärderna på den nu så bekanta skånska landsbygden.

Måns Hirschfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".