Ur videoverket "Benjamin's Flowers" av Malin Erixon. Foto: Liljevalchs

Liljevalchs vårsalong 2013

Hedvig Weibull har besökt Liljevalchs vårsalong
3:04 min

I dag öppnar Liljevalchs vårsalong - en av årets stora konsthändelser som tar tempo på samtiskonsten och bjuder in både professionella och amatörer. Utställningen är den 68e i ordningen - och visar 315 verk som valts ut av en konstnärsjury. Hedvig Weibull har besökt vårsalongen:

"Someday we'll get it together and it'll be all right..."

Det är ett gäng fittor som sjunger - ja rent konkret alltså. Videon visar några kvinnorna som sätter trådar i könshåret och dras det i trådarna så att ja könsorganen sjunger.

Det är kul och världen kommer nog bli lite bättre och soligare av verk som det här av Max Göran (som heter "Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu".)

Men det blir också väldigt tydligt att det ju inte i själva kroppsdelarna som musiken sitter. Det är inte i de enskilda delarna som Livet sitter. Livet, musiken, hoppet - är något annat, något mer svårfångat.

Och det är det svårfångade som många av verken på årets vårsalong längtar efter.

Där finns varelsen med ett harhuvud som gärna vill vara en flicka - harhuvudet har fått en flickkropp klädd i en rosa body och har dukat upp till tebjudning i skogen och lagt vad som ser ut som stora köttbitar på kakfatet. ("Haren som ville vara flicka" av Maria Jokitalo )

Där finns män som fantiserar om att kopulera som insekter (Malin Erixon "Benjamin's Flowers") och en kvinna som krupit in i sådan där japansk lyckokatt med tickande arm - men vad det är hennes arm med den knutna tassen bankar på för eller emot förblir en gåta. ("Maneki Neko" av Sanna Laaban.)

Det pågår ett maskspel på Liljevalchs vårsalong - blodigt och humoristiskt - där dödsskallarna ofta hamnar utanpå kroppen och där det man längtar efter finns inte där man tror att det ska finnas.

Sanningen är inte den man hoppas på.

Och hotet kommer inte där man tror att det ska komma ifrån.

Som i Arkipelag 2 - av Karl Magnus Petersson där den roterande fyren snarast framstår som ett slags Saurons vakande öga. Den synbara idyllen rymmer ett hot - medan Klara Olofsson foto av fönster från höghusen Blåkulla i Solna snarast liknar små trygga eldar i det omgivande mörket.

I vissa verk är perspektivet ännu mer förskjutet - när själva materian längtar tillbaka in i livet - som Inga Hjolmans fantastiska kalv som är så nyfödd och vinglig och storögd att träbitarna har fått liv på nytt - eller Mattias Härenstam ssom karvat ut upp och ner hängda manliga kroppar ur trästammar, i plågade men vällustiga former. (Verken "Mitt fel" och "Trots allt".)

Ja det finns en björnskulptur av Malin Blom som i själva sin titel summerar det som pågår på Liljevalchs Vårsalong. Den heter: "VarSitterSjälen?"

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".