Athena Farrokhzad: "Vitsvit"

3:23 min

Athena Farrokhzads debutdiktsamling "Vitsvit" gör att man bokstavligt talat får syn på sig själv. Jörgen Gassilewski förklarar hur det är möjligt.

Skallig mördare med insjunkna ögon bakom frostat glas. Varför har hon det på omslaget? Sekunden efter inser jag att boken är klädd i silverfolie och att det är mitt eget ansikte jag ser.

Athena Farrokhzads poesi bygger på spegling och konfrontation. Den är enkel, direkt och fungerar mycket bra på scen. Just därför - höll jag på att säga - blir det alldeles väldigt komplicerat:

"Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition", så börjar det hela. Farrokhzad ställer ut hela sin familj. De kommer från Iran till Sverige och modern fyller genast huset med prydnadstomtar, väger plastgranens för- och nackdelar mot varandra, skiljer mellan långa och korta vokaler "som om ljuden som kom ur hennes mun / kunde tvätta olivoljan ur huden" och låter "blekmedlet rinna genom syntaxen". En anpassningsterror som påminner en del om den som Golnaz Hashemzadeh skildrade i sin debut Hon är inte jag förra året.

Utsagor läggs i familjemedlemmarnas munnar genom hela boken. "Min far sa", "Min mor sa", "Min bror sa", "Min mormor sa", "Min morbror sa". Den revolutionära pappan, den lite mer pragmatiska mamman, brodern som bara vill vara ifred med sin dator, mormodern som påminner om ursprunget, den krigsmärkta morbrodern. Och jaget som ursinnigt försöker försvara sig mot de onda minnena och det onda arvet: "Tänk att jag sög på de brösten / Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun".

Men något är fel. Texten i boken är vit på svarta remsor, som det som märkapparaten DYMO spottade ur sig på 70-talet, som rånarbrev, terroristbrev. Utklippt och inklistrat.

Påklistrat. En av broderns repliker blir en nyckel: "Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen".

"Vitsvit" är en väv av ordspråk och sentenser, citat och halvcitat från hög- och lågkultur, ord tagna från andra - om det fruktansvärda kriget, om rasism, om immigration, om den gastkramande så kallade verklighetsanpassningen - och kan inte vara något annat. Ingen bok kan vara det.

Athena Farrokhzad har lyckats skriva något som är mycket enkelt och mycket komplicerat: ett collage. Det "systematiska spelet mellan skillnader", för att tala med Rosalind Krauss, ett "ifrågasättande av representationen" - vem talar, i vems namn, på vems språk osv - som strålar ut i varje skrymsle av denna poesi och gör den instabil på ett starkt och nödvändigt vis.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista