1 av 3
Everyone wants to be Chinese (2008)
2 av 3
Dirt (2011)
3 av 3
Red Interrogation (2012)

Tala Madani på Moderna museet i Malmö

Madanis makabra mansgrisar gästar Malmö
2:56 min

Konstnären Tala Madani föddes i Iran 1981 och flyttade till USA som fjortonåring. Sedan några år räknas hon till de "hetaste" unga konstnärerna, internationellt. Nu visar Moderna museet i Malmö Tala Madanis hitills största museiutställningar, med måleri och animationer från 2006 till idag. Kulturnytts Mårten Arndtzén gick till Moderna museet.

Och det var som att kliva in på ett dagis, där personalen blivit bortrationaliserad och ungarna får sköta sig själva. Fast det är inte barn som agerar i Tala Madanis målningar, utan medelålders män. Småfeta gubbar med vikande hårfästen som geggar med tårtor, målar på varann och bränner varann med tårtljus, jämför sina genitalier och närstuderar sina fekalier.

Civilisationens fernissa är alltså grundligt bortskrapad i Madanis måleri. Men makten är desto påstridigare. Här finns både klassrums- och förhörsscener, och religiösa motiv. En av hennes tidiga målningar heter Holy light (2006), heligt ljus, och föreställer en grupp streckgubbar som försöker skydda sina hjässor från ett gyllene regn som mest av allt ser ut som urin.

Underkastelsen löper som en röd tråd genom motiven, och det är förstås svårt att inte assosciera till Tala Madanis fosterland Iran. Den enklaste tolkningen av hennes bilder är att dom tecknar en grov satir över livet i ett oinskränkt patriarkat, en inblick bakom de respektabla rökridåerna i en bigott diktatur. Dessutom ser dom allra flesta av hennes gubbar ut som rasistiska stereotyper på svartmuskiga män från mellanöstern.

Här riskerar Tala Madani att stryka fördomarna hos sin västerländska publik medhårs, att bara bygga vidare på vår bild av den orientaliske vilden. Men riktigt så enkelt är det ändå inte. Ett återkommande motiv i hennes stora målningar är den mänskliga pyramiden, knästående män i en formation som man omedelbart känner igen från de ökända fotografierna från Abu Ghraib. Fängelset i Irak, där amerikanska soldater "lekte" med sina fångar - ungefär som Madanis män leker med varann.

Och här finns vita män också. Annorlunda än de mörka, men lika stereotypa. Lite feminina, mindre burdusa kanske men djävulska på sitt eget sätt. I målningen Cardboard Parade I (2012) kånkar fyra vita gubbar omkring på en mörk, som är så stiliserad att han framstår som ett rent tecken, snarare än en mänsklig gestalt. Vitingarna verkar väldigt nöjda med sin fångst. Tydligare än så kan den väl inte skildras, rasismen.

Samtidigt är det just den sortens enkla tolkningar som lätt glider en ur händerna, om man lånar Madanis bilder lite tid. Dom må vara grova och skissartade i sitt uttryck - men nästan varje målning rymmer någon sorts gåta, som öppnar bilden, bortom schablonerna.

Och det är väl det som är själva konsten.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".