Göran Sommardal har sett "Efter revolutionen". Foto:SF

"Efter revolutionen" av Olivier Assayas

Göran Sommardal recenserar "Efter revolutionen"
4:02 min

Den franske filmregissören Olivier Assayas har tidigare regisserat och skri­­vit manus till ett antal filmer. I Sverige har vi bland annat kunnat se Kallt Vatten, Mellan två höstar och Ödets vägar. Hans senaste film, Efter Revolution­en, som Assays har kallat en matris för alla sina filmer, har Göran Sommardal sett.

Maj 68 i Paris var ingen revolution. Det var en revolt, ett ungdomsuppror, där stu­denterna i Paris tände gnistan. Och energin riktades inte bara mot det för­stenade, auktoritära utbildningssystemet och den borgerliga makthegemonin utan kanske i lika hög grad mot det alltmer försoffade, sovjettrogna, stora Kom­munistpartiet. Det var också en tid då de Gaulle var en närmast mytisk presidentfigur, och Sartre och de Beauvoir sålde L’ami du Peuple

Själv är jag tillräckligt gammal och tillräckligt vänster för att, t.ex., minnas den där föregivna nödvändigheten att ta del av Marx’ och Engels’ polemiska uppgör­else med den anarkistiske filosofen Max Stirners kritik av den socialistiska idéns inneboende utopianism, utförd i deras genensamt författade Den tyska ideologin, även om jag samtidigt var medveten om att den stränge Louis Althusser räkna­de den skriften till den ideologiserande Marx, Marx innan han själv hade hunnit bli riktigt marxist.

Sådana saker skymtar förbi i Assayas film, liksom Paris-polisens obarm­här­tigt brutala och tårgasade kväsande av studenternas demonstrationer, och studenternas nästan lika brutala upptrappning av våldet. Filmen fokuserar i sin utgångs­punkt på denna heta upprorsanda, där entusiasmen och spontaniteten för ett kort historiskt ögonblick skapade illusionen av en värld där varje förändring vore möjlig.

På det viset blir Efter maj/Efter Revolutionen både en lätt fördrömd påminnelse om Det var en gång ett uppror, och en lätt förklädd samtidskritik av en nära framtid där underhållningen nästan alltid kommer först. Men det hindrar inte Assayas från att också iaktta den dåtida könsmaktsordningen, med kvinnor­na som musor och beledsagerskor, eller biljettförsäljare och handhavare av mark­servicen.

Filmen följer i huvudsak fem unga människors väg in och ut ur den upp­ro­ris­ka magman. Där politiken, konsten, erotiken och kärleken är den kollektiva be­rusning­ens viktigaste redskap, men den gestaltar i lika hög grad hur det oegennyttiga intresset genomsyrar just politiken, konsten, kärleken och erotiken med sin kollektiva berusning.

Gilles, kollektivets berättarfokus, är en figur som ingenting fastnar på och som skyr varje alltför bestående eller förpliktande för­bindel­se. Hans charmerande hundlika uppsyn är redan på väg till nästa ingen- ting bestämt, och det är precis i skildringen av denna tilltagande existentiella seghet, där alla deltagare är förutbestämda att, förr eller senare, dystert återvända till det vanliga, det rutinmässiga, det nödvändiga, den lilla lilla drömmen som filmen går i mål.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".