Beppe Grillo. Foto: Pier Paolo Cito/AP

Beppe Grillo - en politiskt korrekt populist

Beppe Grillo - en politiskt korrekt populist
2:44 min

Nobelpristagaren i litteratur Dario Fo eldar på massorna på ett valmöte i Milano häromdagen. Föremålet för hans sympatier är liksom han komiker, och liksom han en häcklare av makten, men nu också plötsligt ledare för Italiens tredje största parti, som egentligen inte är ett parti. Opinionsinstituten ger "femstjärnorsrörelsen", som den kallas, mellan 10 och 15 procent i det italienska parlamentsvalet nu på söndag. Dess ledare, Beppe Grillo, låter sig inte intervjuas, deltar inte i partiledardebatter, vägrar ordna in sig på en vänster/högerskala, tänker inte delta i några allianser. Lars Hermansson gör ett försök att förstå fenomenet Beppe Grillo.

Om jag säger "Politisk korrekt populism" så låter det säkert för många som en självmotsägelse, vana som vi är att förknippa otyglad folkvilja med mörka krafter, rasism, kvinnohat, rättshaverism, inte miljöengagemang, gayaktivism, och kamp för bättre skola och sjukvård via skattsedeln.

För faktum är att Beppe Grillos mjuka framtoning - lite som en jultomte i jeans och bohemsjal - och val av hjärtefrågor är väldigt politiskt korrekt, bortsett då kanske från hans krav på att förstatliga bankerna och hans idéer om direktdemokrati via internet. Samtidigt är hans tydliga avståndstagande från allt som kan kallas etablissemang förstås i någon mening populistiskt.

Kanske måste vi nu vänja oss vid att det att det finns en annan sorts populism, som kanske snarare för tankarna "folkrörelse" än till våld och knutna nävar. Bortsett från Dario Fo och ytterligare några åldrade teatermän från vänsterkanten, har författare och andra kulturpersonligheter förhållit sig avvaktande till Grillo och "femstjärnorsrörelsen". Varför? Jag ringer upp Maria Cerino, författare och journalist.

De vänsterintellektuella har svårt för Grillo av tre skäl, säger Maria Cerino. Det första är språket. För sex år sedan utnämnde Beppe Grillo den 8 september till Vafanculo-dagen, alltså "dra åt helvete-dagen", fem miljoner italienare gick då ut på piazzorna och skrek "va fan culo" med tydlig adress till landets korrumperade politiker, inte minst förstås dåvarande premiärminister Silvio Berlusconi.

En annan sak som upprör italienska intellektuella, enligt Maria Cerino, är Grillos ovilja att göra några distinktioner mellan höger och vänster, han och hans rörelse säger sig vara bortom 1900-talets politiska ideologier. Och det tredje skälet sägs vara rörelsens vilja att nedmontera stora delar av den politiska apparaten, till exempel sånt som borgmästare och regionalpolitiker, som har haft en stor historisk betydelse i Italien. Men trots detta finns det en grillino i varje familj, menar Maria Cerino, även hemma hos henne.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".