"Djävlar på hjul". Foto: Ola Kjellbye

”Djävlar på hjul”, ”Lyckans dar” och ”Run for your life”

Hör Maria Edströms recension av alla tre
2:30 min

”Djävlar på hjul” heter en nyskriven pjäs av Malin Stenberg och Lucas Svensson som hade premiär på Göteborgs stadsteater i helgen, där spelas också Becketts ”Lyckans dar” och på Backa teater har gästregissörerna från Schaubühne Uta Plate och Mikel Aristegui satt upp ”Run for your life” om, av och för unga. Maria Edström har varit sett alla tre.

     

Med förra säsongens ”Crime scenes” och nu ”Djävlar på hjul” visar Göteborgs stadsteater att man inte bangar för att bjuda in det anarkistiskt feministiska, här kanske till ooch med lite hardcore. För det är en helt corny men rätt fräck föreställning Stenberg och Svensson totat ihop som tar sats i en spelhall i ett slags Amerika där arketyperna Cowboyen, Snuten, Indianen, Hemmafrun blandas med tjejer på hjul; roller derby - en fullkontaktsport på rullskridskor för kvinnor - och deras vidare öden bland graviditeter och nätsex. Richard Turpin som rödglödgad djävul i en projektion i fonden går heller inte av för hackor, Hemmafrun och hennes Thanksgiving-kalkon inte heller men på nåt vis är det helheten som blir större en delarna: stämningen, musiken, det liksom helt flippade och så det här åkandet runt, runt, runt. Som en envis och uthållig motståndshandling.

Runt, runt springer de också på Backa teater i ”Run for your life” där tyska Schaubühnes gästande regissörer Uta Plate och Mikel Aristegui skapat en sublimt enkel föreställning som utgår från berättelser av ungdomar från Hisings Backa. Och tillsammans med delar ur Backas ensemble och i Ulla Kassius scenografi, en gympasal med tejpade gränslinjer, sätts deras berättelser i rörelse. Rutorna kan vara en Facebooksida, ett rum, en skolbänk, en säng, ja vad som. Och även här är det helheten som formar sig till en ja, så berörande berättelse om det samhälle vi faktiskt lever i, vi lever faktiskt här tillsammans och vi springer alla för livet. Och Backa teaters vana att bjuda in internationella regissörer, senast Simona Semenic känns också så lyxigt och generöst – här får vi se det bästa!

Sitter helt still gör däremot Winnie i Samuel Becketts ”Lyckans dar”, hon sitter nergrävd i en sandhög och pratar. Och Åsa-Lena Hjelm är en ren lycka att se och höra, i en värld tom på när hennes närmast mutistiske man Willy i Eivin Dahlgrens gestalt, kanske efter atomsmällen, kanske klimatditon, plockar hon med sin spegel, sätter på sig sin röda hatt och borstar tänderna med sin autentiska galtborsttandborste och försöker pladdrande uthärda dagen. Emil Graffmans lyhörda regi och scenografen Alex Tarragüel Rubios uppblåsta sandhög fångar pjäsens muntra fasa, och det är så bra och så läskigt.

Kanske ändå bäst att hålla igång, rulla och springa, för snart sitter vi där - i sandhögen.

Maria Edström
maria.edstrom@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".