"The River Swimmer" av Jim Harrison

Jim Harrison: "The River Swimmer"

Mikael Timm recenserar ”The River Swimmer”
3:31 min

Jim Harrison räknas sedan flera decennier till vår tids stora amerikanska berättare som i alla möjliga genrer - romaner, poesi, essäer - berättar om tuffa människor i tuffa landskap. Han är sparsamt översatt till svenska men Mikael Timm kastade sig ivrigt över hans nya bok, "The River Swimmer"

Sedan mer än 30 år tillhör Jim Harrison de ledande amerikanska prosaisterna även om Philip Roth, Joyce Carole Oates och Bret Easton Ellis väcker mer uppmärksamhet. Ja, Jim Harrison är lika diskret som sitt namn, nästan svår att få syn på.

Hans stil är… ja vad? Man har talat om linjen till Hemingways hårdkokta prosa men det är nog mer rättvisande och säga att Jim Harrisons stil är så diskret så att den inte märks. Precis som förfilmregissören John Ford menar Harrison att berättelsen är allt. Gör man huvudpersonerna levande behövs inga utsmyckningar.

Hårdkoktheten är inte manér utan effektivitet. Harrisons specialitet är kortromanen, ca 100 sidor lång. Formatet antyder just att han inte broderar ut, bara det nödvändigaste behövs - men det måste vara desto precisare. Mellanrummen får ta plats.

På svenska finns bara "Höstlegender", där en av berättelserna, "Hämnd", blev film med Brad Pitt i huvudrollen. Men Harrisons roman är mindre romantisk, återhållen. Men han är faktiskt ännu bättre i två kortromanerna i "The River Swimmer". Titelberättelsen handlar om Clive, 60-årig konstvetare, lite sur, ganska dryg. En gång målare som tog skilsmässan för 20 år sedan som intäkt för att inte måla mer. Nu åker han till sin gamla mor för att ta hand om henne en månad medan hans syster äntligen får chansen att flyga till Europa.

Modern är trångsynt, rätt fördömande. Systern är orolig. Landskapet tråkigt. Nej, det låter verkligen inte lockande. Och ändå är det en text som långsamt och säkert far iväg in i ett lyckobringande tillstånd. Harrison skildrar hur Clive, försiktigt, försiktigt återerövrar livet. Han börjar teckna, han förstår att moderns besatthet av fågelsång liknar hans eget konstintresse, han dricker för mycket, han släpper kraven på att vara bäst. Och när han går in i måleriet slutar han bedöma och fördöma sin omgivning och livet utanför ramen får färg och liv.

Förvandlingen sker nästan omärkligt, som läsare undrar man hur Harrison bär sig åt. Svaret ligger i språkets exakthet. Jag gissar att Harrison uppmärksamt har läst Turgenjev. Och så till det lagt en filmskapares känsla för bild och ljud.

Titelberättelsen handlar om en ung man som gör en långsimning. Berättelserna hänger ihop och ändå inte, precis som livet självt. De belyser varandra indirekt.

Harrisons prosa besitter en konstlöshet som skimrar av hemligheter. I sin lågmälda precision och sin hudvarma förståelse av huvudpersonerna bevisar Jim Harrison utan att höja rösten att man inte behöver oroa sig för romankonstens framtid. Ja, man behöver inte oroa sig alls - bara leva.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".