Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ur Cullbergbalettens High heels too. Foto: Carl Thorborg/Cullbergbaletten

Cullbergbaletten: High heels too

Recension av Cullbergbalettens High heels too
2:52 min

2009 skapade koreografen Benoît Lachambre föreställningen JJ's voices med utgångspunkt i Janis Joplins musik för Cullbergbaletten. Nu är han tillbaka med ett nytt verk för ensemblen - High heels too, som tar sin utgångspunkt i ett verk han tidigare skapat för en dansare på en burleskscen i Montréal - och det är just väldigt höga klackar som utgör premissen för föreställningen. Hedvig Weibull har sett High heels too.

Gardiner av tunna vita trådar hänger från taket, som en skog, dimridåer, eller en scen ur ett heminredningsreportage. Det skimrar trolskt - matchar Hahn Rowes musik.

Genom trådarna stegar dansarna fram med sin släpiga gång - det är klumparna till skor som begränsar dem.

Abstrakta träformer med svarta spännen - ett par ser ut som träskor som byggts på höjden i stället för på längden. Ett annat par ser ut som fyrkantiga hjul.

High heels too är inte placerad i tid, inte i rum - nej det finns inga igenkännbara förutsättningar.

Och skorna, eller kanske klövarna, som dansarna placerats uppepå, har märkligt obrukbara former.

Det är sex dansare som ingår i det här ganska tvångsmässiga experimentet, där det blir de vita trådiga gardinerna som spelar huvudrollen. Det rör sig om en djungel av abstraktioner.

Gardinerna blir en älskare, blir en bröllopsklänning, blir en skog eller väggar. Dansarna anpassar sig.

Ofta är rörelserna trögflytande - ett steg är en bergsbestigning. Det är som att se människor - utan några människor i - kropparna är relationsbefriade, känslobefriade - som träiga androider som har fått i uppgift att ta sin utgångspunkt i en kroppsdel, eller att relatera till en omgivning. Det är inte jättespännande.

Då och då blir dansarna mer närvarande på scen - när de frenetiskt kämpar emot sina fastlåsningar, eller när kropparna verkligen låter sig domineras av en enda punkt i rummet, ofta skon.

Men de konstiga formerna känns mest i vägen, eftersom de inte har någon självständig betydelse.

Det blir uppenbart att det är vi människor som måste tillföra objekten mening - de måste laddas med något, det är det som är konsten.

Så nej - det handlar inte om att klackarna är för höga. Dansarna verkar mest oberörda av den omständigheten.

Klackarna är heller inget tillägg, för det är de som bestämmer. De som avgör rörelserna.

Ja, klackar är roliga att leka med.

Men långa stycken är faktiskt bara förevisande. Titta vi har jättehöga klackar och otroligt långa peruker. Ja.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".