1 av 2
Anneli Dufva har sett två föreställningar för barn, en av dem "Meningen med döden". Foto: Carl Thorborg
2 av 2
Lisa Larsson i "Lotta på Bråkmakargatan". Foto: Petra Hellberg

"Lotta på Bråkmakargatan" och "Meningen med döden" på Stockholms Stadsteater

Anneli Dufva recenserar "Lotta på Bråkmakargatan" och "Meningen med döden"
2:45 min

På Stockholms Stadsteater har det nyligen varit premiär både för Astrid Lindgrens "Lotta på Bråkmakargatan" i dramatisering och regi av Johanna Huss på lilla scenen och "Meningen med döden", på scenen i Skärholmen, skapad av ensemblen och i regi av Nadja Hjorton. Båda riktar sig till en publik från ungefär fem år, och Kulturnytts Anneli Dufva har sett dem.

”Vad är det du gillar så med just Lotta på Bråkmakargatan?” frågar jag min dotter, som alltid tyckt extra mycket om henne. ”Att hon reagerar så bra på saker!” svarar dottern.  Sen hinner vi inte längre och jag kan bara gissa och ana att det hon menar helt enkelt är att Lotta blir arg och sur och gör en del dumma grejer.

Men – att man gillar henne ändå och att det är så livet i bästa fall är, och annars borde vara. Lottas värld är ju också den trygga lilla gatan med tant Berg i huset bredvid, farorna är inte för stora. På scenen gör Lisa Larsson Lotta – eller är Lotta  - trotsig och studsig. Sällan har jag sett en vuxen spela barn så bra.

Peter Holms scenografi är som tredimensionella barnboksillustrationer, med svarta konturlinjer längs kanterna på möblerna, och Johanna Huss regi håller sig precis lagom nära sin förlaga. Allt är igenkännbart och lika tryggt som på Lottas gata. Men det är också både charmigt och välgjort och lätt att tycka om.

I Skärholmen, efter förra årets lyckopiller i form av "Meningen med livet", fortsätter ensemblen nu med "Meningen med döden". Och om Lotta är trygghet, så är detta en upptäcksfärd där man lyhört funderar kring vad döden  - och kretsloppet - egentligen är. Och om jag gillar Lotta, så kan jag säga att jag älskar detta!

Bara två skådespelare i mjuka onepieces – Per Öhagen som den stora svarta hunden Britta, labrador till rasen och Lisen Rosell som det mindre  marsvinet Sebbe, morotsfärgat. De dansar, springer, sjunger och berättar. Publiken på mattor på golvet. Ett nästan kalt rum, dödens rum, men med några få spelbara prylar – som en toalettstol man faktiskt kan hålla begravning för.

Det är öppet och associativt, gjort med både hjärta, hjärna och tajmning. Eller, som ett av de engagerat pratiga små barnen i publiken högt deklarerade efter ett sångnummer: ”mycket bra!”.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".