Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Tadeusz Rózewicz: "Recycling"

Publicerat onsdag 6 mars 2013 kl 08.54
Göran Sommardal recenserar Tadeusz Rózewicz: ”recycling”
(7:37 min)
Göran Sommardal har läst Tadeusz Różewicz-antologin "recycling". Foto: Jerzy Olek

Det finns sedan tidigare fyra antologier av översättningar av den poslek poeten och dramatikern Tadeusz Rózewicz’ poesi. Den första kom redan 1966: Ock så vidare i urval och översättning av Göran Palm och Jan Kunicki. Av de pjäser som spelats i Sverige såväl på Dramaten som i Radioteatern finns Vitt änktenskap, Kartoteket, Laokoon-gruppen och Ändå ruvar hon. Göran Sommardal har läst det femte och senaste översättningsurvalet av hans poesi: recycling. Sammanställt av Irena Grönberg och Tomas Håkansson.

Titeln på Tadeusz Rózewicz’ debutdiktsamling från 1947, Niepokój, betyder Oro, men också Ofred/Ofrid. Där förefaller varje dikt, nästan varje utsaga vara för­knippad samtidigt med döden och med livet, mördandet och räddningen. Det ena leder utan avtagsvägar till det andra, det andra påminner för all­tid om det första.

                        Dessa är tomma ord, och synonyma:

                        människa och djur

                        kärlek och hat

                        fiende och vän

                        mörker och ljus

Resultatet av Rózewicz’ poetiska bokslut är ändå inte nihilism, vare sig etiskt eller estetiskt, utan en sorts moraliskt nollpunktsläge, där varje handling och varje sak, och alla dess benämningar, måste läras på nytt:

                        detta är ett bord sa jag

                        detta är ett bord

                        på bordet ligger ett bröd en kniv

                        kniven tjänar till att skära brödet

                        av bröd lever människorna

eller som slutsats:  

                        I sex år

                        var mina näsborrar fyllda av stanken från blod

                        Jag tror inte på vattnets förvandling till vin

                        jag tror inte på syndernas förlåtelse

                        jag tror inte på kroppens uppståndelse från de döda

Från denna första poesi, skriven strax efter den epok som kritikern Kazimierz Wyka benämnde "gasugnarnas", har Rózewicz under mer än de sex årtionden som förflutit sedan dess utvecklat och hållit fast vid ett nedskruvat poetiskt till­tal, som för alltid avsvurit sig den höga, akademiska diktens anspråk men som samtidigt inte tagit sin tillflykt till talspråklighet och jargong utan hittat sitt eget uttryck för världens komplexitet i en pa­ra­doxalt öppet redovisad och gestaltad dikt. Medan de första samlingarna innehöll framförallt kortare dikt­er, så har den senare Rózewicz, redan från 60-talet och framåt, utmärkt sig för sina långa poem, mer essäistiska än narrativa till sin karaktär.

Grönbergs och Håkanssons urval omfattar 5 av Rózewicz’ diktsamlingar ut­kom­na under perioden 2000-2006, den bär namnet recycling, och den inne­hål­ler en hel del sådana långe, ibland mycket långa dikter.

Recycling är en bra samlingsrubrik både över Rózewicz’s poetiska metod och hans motivval. Vissa saker återkommer han oupphörligen till: ondskan, tågen, godsvagnarna, även om de, som det omtalas i en dikt, numer avgår i min­net. Men det mest märkvärdiga med Rózewicz’ sena poesi är hans oupphörliga nyfikenhet, hans oavbrutna uppmärksamhet gentemot de nya spår och rispor som historien tecknar: det galna koköttet, nazi-guldet i den svenska riksbanken, naturfiberns åter­komst i sportkläderna, Nietzsches återkomst till Tyskland (och Pol­en) via rumänsk cyniker i Paris eller fabeln om en ny födelse i ett Betlehem där ingen mördade barn. Rózewicz’ dikter är helt enkelt genial minneskonst, i den mening som denna en gång var en av poesins huvuduppgifter. Att minnas det nödvändiga, för att utgöra det oumbärliga minnet.

Men Tadeusz Rózewicz söker sig inte enbart allt längre ut, framåt och bakåt, i det sociala och existentiella grenverket, i lika hög grad undersöker han sina och sin epoks poetiska och litteraturhistoriska rötter. Han samtalar med Goethe och Heidegger, Ezra Pound och Dante Aligheri, men framförallt söker han upp sina polska föregångare, i dag med en lite försonligare inställning än under sin antipoetiska och ikonoklastiska ungdom. Han hittar sina rötter mind­re hos 1900-talets Staff, Tuwim och Przyboś, än hos 1800-talets nationslösa romantiker. Men det blir ändå inte de stora romantikerna han tar till sitt hjärta – Mickiewicz och Słowacki framstår som intressanta kolorister, men i en tid där själva färgordningen är upphävd är det den tvetydige Norwid som vinner anklang, och Bole­sław Leśmian, vars skogsbeskivningar ingen polsk poet tycks klara sig utan.                                                                        

Under läsningen av recycling har jag emellanåt bläddrat rätt intensivt och de två polska original jag haft tillgång till. Grönberg och Håkansson har verkligen lyckats återge själva pulsen i Rózewicz’ vers. Ordföljden är friare i polskan än i svenskan, men det finns ändå skäl att vrida till också de svenska me­ning­ar­na, och där gör sig översättarna ibland skyldiga till en onödig normalise­ring, och omskrivning. När det gäller de ändelsvisa rim som ibland dyker upp hos poeten, och som ger en och annan dikt en viss ramsekaraktär, har de två lyckats bra med att översätta sättet att skriva utan att låta sig onödigt binda vid orden.

Vad man annars kunde kräva av dem är förstås: mer. Ett och annat av Rózewicz’ underskruvade och ibland demonstrativt grovhuggna poesi finns representerat, ibland har han själv tagit till latinet, men ändå hade jag önskat mig några till: Dikten on Francis Bacon och Velasquez i tandläkarstolen, eller Sam­talet mellan far och son om att döda tiden. Och kanske också någon där poeten riktigt grottar ner sig i det personligt polska, som dikten om bokmarknaden i Kraków.                                 

Vad som till slut håller dikterna samman är poetens förmåga att aldrig förneka ondskan, tågen, boskapsvagnarna utan att aldrig förlora tron på godheten, barnen, fåglarna – dobroć, dzieci, ptaki.

En sådan är mästare, skriver Rózewicz, som vaknar och ser sig omkring och säger sig att några ting från denna världen måste förbli, men vilka?

            Poesi och kärlek

            och kanske godhet och poesi

Men alltid grusad på Rózewicz’ vis:

            Fjärma sig

            för att få en bättre utsikt över Warszawa

            Den där staden var vacker och ond

            Dess "syster" god och gräslig

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".