Ola Rapace, Tuva Novotny, Linus Wahlgren i "Mördaren ljuger inte ensam". Foto:SF

"Mördaren ljuger inte ensam" av Birger Larsen

Maria Edström recenserar "Mördaren ljuger inte ensam"
2:36 min

Dagmar Lange skrev under pseudonymen Maria Lang drygt 40 deckare, många i en Agatha Christie-tradition och med den pigga amatördetektiven Puck Bure i huvudrollen. Nu har debuten "Mördaren ljuger inte ensam" från 1949 filmatiserats, regi Birger Larsen, och filmen, den första i en serie på sex i samarbete med TV4, har premiär i dag.

En typisk Maria Lang-scen: alla misstänkta samlade av kriminalkommissarie Christer Wijk i biblioteket eller salongen. Och det är kanske inte för intrigen som Maria Lang bör gå till deckarhistorien. Inte heller för sin, vilket man slås av vid omläsning, förlegade människosyn. För trots att ett bohemiskt liv med  homosexuella inslag, så utsträcks inte denna tolerans speciellt långt utanför den också bildade och akademiska kretsen. Svartmuskiga misstänkta som osar av "osund sexualitet" kan utan omsvep tillfrågas om de är av "lappblod" och detta i ett Sverige precis efter andra världskriget!

Men sånt är naturligtvis borta ur filmatiseringen där man som så ofta i svensk nutida film ägnat stor möda åt att pietetsfullt återge ett svunnet 1900-tal, här ner i cigarettpaketens cellofan, rutorna på bomullshortsen och funkisköksbeslagen. Skådespelarna står snyggt formerade på klipporna - det hela utspelas på en ö - de röker snyggt och isen klirrar snyggt i glasen. Tuva Novotny är som klippt och skuren som den ekorrögda och intelligenta Puck och alla övriga kan bära upp en slipover eller en plisserad kjol. Att den asexuella nörden Christer Wijk här blivit en snygg, tuff Casanova i Ola Rapaces gestalt får nog sättas på det rent kommersiella kontot.

För det brister tyvärr exakt i det som fortfarande är värdet med Langs böcker, nämligen i det välformulerade, i det välartikulerade, i den pregnanta tidsbilden av en ung akademisk efterkrigsgeneration. Man tror faktiskt inte ett ögonblick på att någon av rollfigurerna ens har varit på en doktorsmiddag, än mindre doktorerat själva - här är tondövheten monumental. Jag trodde att vitsen med en sån här Lang-serie skulle vara att göra en "Downton Abbey", alltså med ett slags intresse för tidsepoken och med en noggrannhet inte bara i scenografi och kläder utan också i rollfigurernas sociala vara. Men antagligen anses bildning och artikulation vara alltför magstarkt för dagens medelklass som ska bänka sig framför TV4 - så vår tids medelklass får den Maria Lang den tycks förtjäna.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".