"Lore" av Cate Shortland. Foto: SF

"Lore" av Cate Shortland

Göran Sommardal recenserar "Lore"
2:42 min

Cate Shortland är mest känd för filmen Somersault från 2004. "Lore", hennes nya och tyskspråkiga film, bygger på en episod ur den australiensisk-tyska författaren Rachel Seifferts roman "The Dark Room", utgiven på svenska 2002 med titeln "Mörkrum".

1945. Tyskland timmen noll. Bara ett barn kan fortfarande tro på der Endsieg, den tyska slutsegern mot alla odds. Den en gång så perfekta nazistiska familjen i sin herrgårdslika bostad förbereder sig för nederlaget och splittringen. Fadern och modern ger sig frivilligt iväg till amerikansk fångenskap. Barnen – den äldsta dottern Lore, hennes två systrar och två tvillingbröder och den minste Peter – ger sig av på en osäker, och hungrig, resa från Schwarzwald till mormodern i när­het­en av Hamburg. Det är en färd genom ett Tyskland snart ockuperat och upp­­delat mellan ryssar, amerikaner, britter och fransmän.

I sinnevärlden utspelas denna historia framförallt som ett vuxenblivande för den 14-åriga Lore, vars inskolade och ingrodda anti-semitism kolliderar med Tomas, som en Deus ex machina vars judiska identitet får hennes världsbild att spricka upp och till slut rämna. Filmens fokus och dynamik uppstår i deras mö­te, samtidigt som det historiska händelseförloppet brinner strax intill.

Shortlands bildberättande är expressivt: de dimhöljda skogarna, de våldtagna kropparna blodiga och invaderade av myror, flugor i självmördarens blodfyllda öga. De leriga vägarna, de slitna byggnaderna, måltidsföremålen arrange­rade som flamländska stilleben, med- eller motmänniskorna avskilda, kalla. 

Och medan den starka berättelsen och den vidgade historiens smärtsamma påtag­lig­het oundvikligen också är det som laddar det omedelbara berättan­det med både nerv och betydelse, så får det också filmen att spilla över i Och i samma måtto som Shortlands film frambesvärjer en historisk belägenhet varifrån den lånar sin kraft och sina betydelseskapande element, så pe­kar filmberättelsen ofrånkomligt tillbaka mot historien. Och ställer därmed frågan vad det innebär att gestalta en rasism som en sorts kulturell och existentiell beröringsskräck och dess möjliga övervinnande som en sexualiserad beröring?

En intressant historia, en sentida förklaring eller en modernt hjälplös för­vrängning av historien?           

Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".