Jonas Nilsson, Robert Fux och Caroline Söderström i Den unge Werthers lidanden. Foto: Carl Thorborg/Stadsteatern

"Den unge Werthers lidanden" på Stockholms Stadsteater

Den unge Werthers lidanden på Stadsteatern i Skärholmen
2:36 min

I lördags var det premiär för "Den unge Werthers lidanden" på Stadsteatern i Skärholmen i Stockholm i regi av Carolina Frände. Hedvig Weibull recenserar:

Vi befinner oss i en fräsch, nybyggd lägenhet. Först är det bara Werther som bor här, han viker noggrant sina plastpåsar,äter knäckemackor med jättemycket majonäs, håller låda - långa pretentiösa och skräniga monologer för sig själv.

Så dyker Lotte upp och vill parta, dansa… Med många - hon bjuder in publiken till lägenheten - och premiärpubliken verkar inte så lite scenvan, har inga problem att spela med.

Det är sommar och det är fest och samtidigt allvar - för Lotte och Werther delar på Werthers allvar och repliker.

Livet är på riktigt mellan dem. Ända till den dryga jäkla braten Albert kommer hem. Han som har Lotte egentligen.

Då byter föreställningen ton igen, blir en snubbelfest när de tre ska samsas i lägenheten.

Caroline Söderström gör något riktigt fint av rollen som Lotte. Hon är ju faktiskt kär i Jonas Nilssons Werther- men tillhör en annan- och de båda männen plockar fram två helt olika Lotte.

Hur skulle hon kunna välja?

Länge behöver hon inte göra det för Albert och Lotte flyttar helt sonika in i vad som var Werthers prydliga, anonyma lägenhet - som blir ett stökigt svennehem som luktar tacos, där kalle ankas jul går på tv och Albert och Lotte leker sex.

Medan Werther hamnar utanför, i ett trångt skrymsle som blivit över mellan två väggar.

Men ingen har det egentligen bra. Till och med den bufflige Albert i Robert Fux gestaltning inser att han inte lyckas tillfredsställa Lotte.

Nä, alla tre krisar och delar på Werthers sinnesstämning - så drabbar förälskelsen - och man vet faktiskt inte vem som kommer bryta ihop på slutet

Carolina Frände visar under två timmar upp en parad av olika vändnignar och teaterstilar, och om någon fungerar riktigt dåligt, fungerar en annan betydligt bättre.

Det är lite pedagogiskt, men rätt piffigt och överraskningar och försök - inte mig emot. Men däremot har jag något emot när Werther själv rycks med av de egna skämten av komedin och inte kan hålla sig allvarlig.

För om det är någonting som behövs för att binda ihop alla turerna, allt förälskat flams och snubbel, så är det allvaret.

För dramatiseringen står Andrea Koschwitz och Jan Bosse. Översättning av Ralf Parland.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".