1 av 2
Leona Babette, Westwood Los Angeles, 2002. Foto: Tova Mozard/Kulturhuset.
2 av 2
The Young Ones at the Grave. Foto: Tova Mozard/Kulturhuset.

"Verklighetens afton" av Tova Mozard på Kulturhuset i Stockholm

Tova Mozard närmar sig Lynch, men utan våldet
3:35 min

På Kulturhuset i Stockholm öppnade nyligen en stor retrospektiv utställning med den 35-åriga svenska konstnären Tova Mozard. "Verklighetens afton" heter den och den samlar hennes fotografier och filmer från år 2000 och fram tills i dag.

Ett av Tova Mozards mer kända verk är filmen "Stora scenen" från 2010. Den utspelar sig på Kungliga Dramatens stora scen och huvudpersoner är konstnären själv, hennes mamma och hennes mormor. De är hårdsminkade och iklädda volanger och krussiduller och sitter där och samtalar med en familjeterapeut om sorgen efter döda fäder. De är sig själva, talar om verkligheten, men utspökade som de är mitt på nationalscenen, liksom i fiktionens själva hjärta, blir det också ett skådespel. Och det är där Tova Mozards konstnärskap befinner sig. I skarven mellan det verkliga och det iscensatta.

Det är en stor utställning. Sex filmrum och tre salar med nästan 60 stora fotografier, de flesta tagna i Los Angeles. Ljuset är svagt. Dunkelt. Tankarna går till Hollywood, till drömfabrikens baksida. Bokstavligt talat i fotografiet av just baksidan av Norman Bates mördarkåk i Hitchcocks "Psycho", men också långsammare skildrat i flera av filmerna. Som i "Cowboy Russ" där den medelålders statisten Russ i sin nedgångna kvart intill motorvägen återberättar duellscenen från "7 vågade livet" med självsäker ackuratess. Men när han är klar och frågande ropar "cut"? in i kameran låter Mozard den rulla vidare i vad som känns som en evighet. Och den hårda cowboyen är plötsligt lika sårbar som ett barn som söker en vuxens bekräftelse.

Miljöerna, antingen det är ett självporträtt i en amerikansk diner eller en tom teaterscen, påminner med både ljus och färgskala ofta om Edward Hoppers målningar. Och Tova Mozard är också inspirerad av David Lynch. Salarna skiljs med drömska draperier och i flera foton porträtteras figurer som skulle kunna varit med i "Twin Peaks", i agent Coopers mardrömmar: nämnde Cowboy Russ samsas med trollkarlar och clowner om väggutrymmet. Mozard korsar känslan av en Hoppersk ödslig söndagseftermiddag med Lynchs vildare estetik. Men utan ondskan och det råa våld som han alltid återkommer till. Istället finns hos Mozard värdighet.

Många av personerna som figurerar i Tova Mozards konst borde - om man mäter med Drömfabrikens mått på lycka och framgång - framstå som misslyckade och som offer för den amerikanska drömmen. Men det gör de inte. Även om konstnären har hittat dem, fått dem att ställa upp och sen regisserat dem så är det deras syn på sig själva snarare än konstnärens som publiken får se. Och då är de inte misslyckade, utan fantastiska. Som i verket "Red room" från 2002, där klubbsångerskan Leona Babette, kort och satt i en jättevild blond peruk och en liten svart klänning, sitter uppflugen i en jättelik röd soffa och med underbar New York-accent berättar om sina favoritlåtar. En av dem - "Operator give Jesus on the line", är nu även min favoritlåt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".