En gigantisk utställningssal är fylld av 98 svarta högtalare ända upp i taket. I mitten en grupp stolar, några med högtalare på sitsarna. Det är just precis som en flock kråkor som samlats för att sörja världens tillstånd.

Stämningen är mörk. Ryska militärkörer, stråkar, rinnande vatten, fåglar och skällande hundar. Lika ödesmättat som Janet Cardiffs nerviga röst som kommer ur en ensam grammofon med knallröd högtalartratt. Dramatiskt upplyst blir den rummets huvudaktör.

Det är där i mitten man ska vara för att höra fragment om en fångmarsch eller om lemlästade kroppar och andra vidriga mardrömslika sekvenser. Hon berättar så lugnt, men lite flämtande, som om hon försöker skaka av sig obehaget genom att sätta ord på det.

Tänk ljudläggningen till en film. Men där man får skapa sina egna bilder i huvudet. En gleshet som tillåter det. Det har också blivit något av Cardiffs och Bures Millers kännetecken som konstnärer att skapa suggestiva ljudverk som bara med hjälp av ljud tar med besökaren till helt andra världar. I sina bästa stunder är känslan i The murder of crows som att vara mitt i en superdetaljerad gammal målning över den mänskliga ondskans vidriga konsekvenser. Goyas bildvärld flimrar förbi, liksom Picassos Guernica, eller någon av Hieronymus Boschs helvetesskildringar. Det har med anslaget att göra – att ljudet är så stort och rörligt. Det är trots allt 98 högtalare och säkert nästa lika många ljudspår.

Men det som möjligtvis är lite problematiskt är att texterna framförs på engelska.. Och det lite förvrängda trattgrammofonljudet gör det dessutom bitvis oartikulerat. Man får helt enkelt anstränga sig lite för att hänga med i Janet Cardiffs mardrömmar.

Det kan man fundera över efteråt. För på plats är det - med eller utan varenda detalj - ändå svårt att inte dras in i verket. Blunda och låta de egna tankarna vandra iväg bland ljudspåren....