Faro. Foto. Nonstop Entertainment.

"Faro" av Fredrik Edfeldt

Spänningen i familjedramat följer bara med genom halva skogen
2:43 min

I dag, fredag, är det biopremiär för "Faro". Det är svenske regissören Fredrik Edfeldts andra långfilm efter den prisbelönta debuten "Flickan" från 2009. Och precis som med den är också Faro skriven av manusförfattaren Karin Arrhenius. Och likheterna slutar inte där för huvudpersonen i nya filmen är också en flicka. Hon spelas av Clara Christiansson och i filmen flyr hon tillsammans med sin kriminella pappa undan polisen och det bär av till skogs.

Faro ligger i Portugal. Det är pappans favoritplats i världen. Men de hamnar i den svenska storskogen istället, far och dotter. De flyr från polisen som jagar pappan. Den inledande biljaktsscenen är dramatisk. En omkörning av en lastbil, ett möte. Det här kan gå hur som helst, tänker man. De klarar sig undan den gången. Går ut i skogen med ryggsäck, mackor, falukorv och gevär. Långt därinne, nära en bäck, i en glänta bygger de ett vindskydd och ett avträde. Slutar fly.

"Faro" och Edfeldt och Arrhenius förra film "Flickan" liknar varandra i tonen. I centrum i dem båda en nästan tonårig tjej och hennes konfrontation med en vuxenvärld som lämnar en hel del att önska. Men i "Faro" är hon inte lika ensam som i "Flickan". Hon är med pappan hela tiden. Clara Christiansson som spelar huvudrollen Hella gestaltar på ett lågmält och träffsäkert sätt sin besvikelse över att den enda hon har att älska är sin far, en mördare och tjuv.

Dagarna går. De övar huvudstäder och bygger en flotte. Umgås. Det är konstigt att de är så länge i skogen. Varför är de rationella i sin flykt undan polisen men inte i sin vistelse i skogen. Ska de bo där nu, eller? Skulle de inte till Portugal? Livet i skogen och den sparsamma dialogen mellan pappan och Hella leder inte berättelsen någon speciell stans. Det känns som att vad som helst kan hända och så länge man väntar på det, litar man inte på att det är som det ser ut att vara mellan fadern och dottern.

Det är obehagligt och spännande. Skogen hjälper till med sina ljud. Låter som en skog gör. Susar, knakar och knäpper. Men när det sen blir så, att vad som helst faktiskt händer - här i form av att en narcissistisk eremit kliver in i historien- så blir det konstlat. Efter det får historien en riktning: åt det konventionella hållet. Det blir fler överraskningar i den oerhört vackert fotade skogen, och Jacob Cedergren och Clara Christiansson fortsätter att spela övertygande mot varandra, men spänningen i det här dysfunktionella familjedramat följer bara med genom halva skogen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".