Bild ur serien "Landscapes without memory - Orogenesis" av Joan Fontcuberta.

Joan Fontcuberta på Fotografins hus

Cecilia Blomberg recenserar
3:07 min

Landscapes without memory - Orogenesis heter en utställning som precis öppnat på Fotografins hus i Stockholm. Och av en ren slump råkar det vara årets helt nyutnämnde Hasselbladspristagare Joan Fontcuberta som visas.

Landscapes without memory -Orogenesis heter en utställning som precis öppnat på Fotografins hus i Stockholm. Och av en ren slump råkar det vara årets helt nyutnämnde Hasselbladspristagare Joan Fontcuberta som visas.

Joan Fontcuberta har sen 80-talet undersökt fotografits väsen och framförallt inriktat sig på frågor om vad sanning är i bilder och han ifrågasätter hela tanken om fotografiet som ett bevis för att saker finns eller ägt rum.

I Landscapes without Memory som är ett projekt som startade för drygt tio år sen har han med hjälp av ett militärt dataprogram skapat just landskap som egentligen inte finns. Landskap som alltså inte bär på några minnen.

Det är ett eldorado för en vurmare av romantiken. Dramatiska berg insvepta i dimma som kastas ner i dalgångar där en flod ringlar fram. Taggiga, ointagliga klippor. Det finns inte ett spår av mänsklig verksamhet. Inte en stig. Inte ett hus. Inte ens ett djur.

Tomma, stora projektionsytor för drömmen om den orörda naturen. Nästan lite obehagligt som om jorden gått under och återuppstått igen med nya bergformationer. Orogenesis (orogenes) handlar just om hur berg skapas. Och det är det Joan Fontcuberta har gjort.

Han har lurat ett dataprogram som militären tagit fram för att omvandla kartor till realistiska bilder. Ett hjälpmedel för att planera för militära anfall. Joan Fontcuberta matar samma dataprogram - men nu med lanskapsikoner ur konst och fotografihistorien. En Pollockmålning blir en skärgård av lite småsmutsiga isberg. Van Goghs stjärnnatt över en fjärran liten by har förvandlats till en hög bergsplatå som tycks fortsätta i oändlighet med en kitschigt sommarblå himmel med vita moln.

Vackrast är de svartvita bilderna som har något drömskt över sig. Går man nära kan man i och för sig se skarven mellan partier av bergsmassiv och vatten. För att det ändå ska finnas en spricka inbyggd i illusionen.

Färgbilderna går längre. Där spelar Fontcuberta ut hela vykortsestetiken. Med lite för perfekta himlar, och glittrande vattenytor.

Ibland hjälper han också en del konstnärer på traven - att komma närmare sitt eget varumärke. En förlaga föreställer en impressionistiskt målad hamnstad någonstans runt Medelhavet med palmer i förgrunden, signerad Salvador Dali. Inte i närheten av det bildspråk man förknippar Dali med. Men i Fontcubertas händer har hamnstaden förvandlats till ett ökenlandskap. Som ju är något av Dalis favoritlandskap. Dessutom är det helt överdrivet schablonartat. Med stort fokus på palmerna som i fotot nästan ser ditklistrade ut... Om nu inte Dali kan måla så att vi förstår att det är Dali - så sträcker Fontcuberta ut en hjälpande hand och puttar in Dali i sitt surrealistiska fack.

Han har hela registret av fotogenrer i bakfickan. Och verkar ganska road av att leka gud och pröva sig igenom världens landskap av öken, berg, slätter och testa hur de gör sig mot olika himlar och hur känslan förändras när man byter ut vatten mot is.)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".