Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"Krapps sista band" på Stockholms och Göteborgs stadsteater

Publicerat måndag 18 mars 2013 kl 09.59
Maria Edström har sett två variationer av "Krapps sista band"
(2:22 min)
"Krapps sista band" på Stockholms stadsteater. Foto: Carl Bengtsson

Samuel Beckett skrev de flesta av sina verk, tex "I väntan på Godot" på franska eftersom han trots att han var född i Dublin, bodde större delen av sitt liv i Frankrike. Men monologen "Krapps sista band" -om en författare som minns sitt liv skrev han direkt på engelska 1958. Nu har Thommy Berggren satt upp pjäsen med Ingvar Hirdvall som Krapp, premiär i helgen på Stockholms stadsteater och på Göteborgs stadsteater spelar pjäsen med Eivin Dahlgren i regi av Ronnie Hallgren för fulla hus.

Framför en hisnande vacker projektion av snö som sakta faller över träd står Ingvar Hirdvalls Krapp och skådespelaren Michael Jonsson som inleder kvällen med Becketts pantomin ”Akt utan ord”, en underbar liten etyd i Chaplins eller Buster Keatons anda om den lilla människans kamp mot tillvarons jävligheter och där Jonsson är helt suverän. Och när sen Hirdvalls Krapp väl kommer in och ska ordna med sin skrivbordsstol, sin bandspelare, sina bananer så fortsätter den här slap-stickhumorn. Och det är inte alls fel, det är bara en tunn hinna mellan säj, Chaplin och Beckett, samma förundran och spefullhet inför den stora obegripligheten i hur allt är beskaffat.

I Hirdvalls gestalt sitter Krapp i ett rum liksom utanför tiden, tung, sluten och spelar med minsta möjliga uttryck. På Göteborgs stadsteater sitter Eivin Dahlgren i ett litet kyffe, lite mer obehärskat utagerande och på nåt vis mer förbryllad över sitt livs vindlingar där han håller på med sina rullband. Hirdvall sitter en kassettbandspelare, är mer deprimerad och mer smärtsamt medveten om sina livsval.

För Krapp sitter och lyssnar på sina inspelningar och gör nya, ett slags dagboksanteckningar genom åren och här är det framför allt en, om en förlorad gammal kärlek, som han lyssnar och spolar i än hit och än dit. Och detta till synes banala dussinliv får mening och bäring för oss alla, vi sitter som ljus såväl i Stockholm som i Göteborg. Becketts omsorg om detaljen, sinnligheten, ögonblicket, tex minns han exakt hur en liten svart boll han gav tillbaks till hund kändes i handen och strax känner också vi bollen i vår hand.

Ronnie Dahlgren har ett mycket osentimentalt regi-öga vilket är uppfriskande men också gör  att det i Göteborg bli lite väl lite corny. Thommy Berggren får varje ord och gest att bli absolut trovärdig men hos honom lurar å andra sidan det lite sentimentala. Så två Krapp med två olika stämmor, båda i Göran O Erikssons fina översättning, och båda är ja, oundgängliga. Som vanlig med Beckett får vi egentligen inga goda nyheter men blir ändå upprymda.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".