"Il Trittico" på Det Konglige i Köpenhamn. Foto: Miklos Szabo

"Il Trittico" på Det Konglige

Ella Petersson recenserar Il Trittico på Det Konglige i Köpenhamn
3:37 min

Puccinis Il Trittico, eller Triptyken är titeln på tre enakts-operor av Giacomo Puccini: Il Tabarro (Kappan), Syster Angelica och Gianni Schicci. Grundidén var att de skulle baseras på olika delar ur Dantes gudomliga komedi men slutligen är det bara den sista vars libretto bygger på en incident i den gudomliga komedien. Ibland spelas operorna var för sig eller bara två av dem men Det Kongelige i Köpenhamn sätter upp dem som helaftonsföreställning, just så som Puccini önskade…

Igår kväll var det premiär och Ella Petersson var där.

Tre vitt skilda historier från olika tidsepoker och med olika musikaliskt temperament från naturalistisk pessimistisk verism till flamsig fars via ett nunnekloster..

Det kan verka hopplöst att sy samman till en helhet.

Men regissören Damiano Michieletto lyckas med att ta oss ifrån helvetet genom skärselden och till "paradiset" - och med den eleganta twisten att göra berättelsen cyklisk. 

Första operan utspelar sig i den fulaste socialrealism.

Scenbilden är containrar i ett hamnområde där kallt ljus och långa skuggor spelar över svalnad kärlek och mörka hemligheter.

Man får fragment av sorg över en förlorad son och sorg över förlorade drömmar.

Det leder till otrohet och mord.  Och det går via smuts, fylla och sex …åt helvete.

Men bara en minut in i övergången till Syster Angelica så lyfter allt ..

Symboler kastas med in i nästa opera och kopplar ihop dem och man känner att all råhet i första operan ju var fullt nödvändig… för värre ska det bli. 

Containrarna öppnas och scenen får djup.

Istället för det förväntade klostret befinner vi oss på ett mentalsjukhus. Syster Angelica är, istället för värdig nunna, en fullständigt nedbruten kvinna. Och det religiösa är ett fängelse istället för en tröst.

I originalhistorien är det tydligt att Syster Angelicas son - som hon blev tvingad att lämna ifrån sig direkt efter födseln - har varit död i åratal när hon får det fruktansvärda beskedet om det.

Här väljer man att låta sonens bortgång vara en grym lögn…

Maria José Siri som sjunger partiet har både värme och penetrerande spett i rösten och spelar galen med frenesi . Det är ljuvligt med en Puccinisångerska som mitt i det smäktande vågar vara så ful på scenen

Istället för att handla om syndernas frigörelse och själslig frid och försoning så blir Syster Angelica i den här uppsättningen en skärseld på gränsen till vad man kan uthärda…

Och Carlo Rizzi skottar ur orkestern riktigt Puccini-italienskt men utan att dränka någon sångare. 

Sista operans brokadtapeter och borgerlighet är befriande. Äntligen får man skratta åt överklassen istället för att lida med de svaga. Nu är det sceniska mer skruvat än Stanislavskij och med komisk timing och plastiska överraskningar mutas det och muddras..

Helt gränslöst. Man söker till och med testamentet i den dödes pyjamasbyxor. 

När så girigheten slutligen stängs in i en container är människan vid ruta ett igen  scenen lika kall som för tre och en halv timme sen… och Schicci säger till publiken .. "för det här numret har man jagat mig i helvetet och så får det vara..

Men med tillåtelse från gamle fader Dante… om ni har varit roade i afton, så medge att det är förmildrande omständigheter"

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".