Socialsekreteraren i "Faro" blev droppen för Göran Sommardal. Foto. Nonstop Entertainment.

Krönika: Till socialarbetarens snara lov

Göran Sommardal: Till socialarbetarens snara lov
3:38 min

När socialtjänstkvinnan i Maria Heiskanens gestalt dyker upp i filmen "Faro", tänker jag: Nä, nu får det vara nog.

Och när hon strax därpå får sällskap av Göran Stangertz som en skjutglad länsman på rymmen från någon Åsa-Nisse-film - även om Stangertz själv kan tänkas blinka illmarigt från sin himmel åt detta sitt sista framträdande på vita duken - då har jag definitivt fått tillräckligt mycket tändvätska för en krönika till Socialsekreterarens försvar.

Det är bara i filmen "Förortsungar" från 2006, som jag kan dra mig till minnes någon från socialtjänsten som inte är en Satmara eller Plåtniklas från andra sidan Uralbergen, men i den filmen är i stället Jennifer Brown så himla snygg att Gustaf Skarsgårds blivande styvfarsa är måste ligga med henne. Men okej, hela den hotfulla socialnämnden veknar när Johan hoppar upp på sammanträdesbordet och framför sina pappa-rap, och Amina får stanna i Sverige.

Men i så många andra cinematografiska sammanhang, alltfrån "Svinalängorna" till "Call Girl" framställs socialtjänstanställda som om de hade genomgått en tvåårig utbildning i avhumanisering påplussat med en ettårskurs i humanitär skolastik. Ingen tycks ha gått ut SOPIS, som vi sade, Socialhögskolan, för att bli engagerade och empatiska socialarbetare. Av alla de socialarbetare jag känt och känner, och de jag själv och min familj kommit i kontakt med, finns det ingen som ens avlägset påminner om någon av de klippdockor som med jämna mellanrum dyker upp i svensk film. Antingen är de dumma och taffliga, ondsinta och effektiva eller snälla och idioter.

Nu är den svenska filmen långt ifrån den enda eller ens den främsta offentliga arenan när det gäller att framställa socialarbetare som oempatiska paragrafryttare. I medierna är socialarbetarna förutbestämda att spela rollen som den som inte ingrep i tid, eller ingrep men i otid. Man kan lätt få för sig att socialtjänsten aldrig gör något annat än ... misstag. Nu längtar jag efter filmen Socialsekreteraren, med manus av Magnus Dahlström, som i sina böcker Hem och Spådom har gestaltat arbetet och miljöerna i socialtjänstvärlden så långt bort från tidens schablonföreställningar, att man tvingas tänka själv. Låt Lisa Aschan, Gabriella Pichler eller Teresa Fabik regissera. Och låt själsfränderna från tv-serien Kvalster Ann Petrén och Anna Ulrika Ericsson utgöra socialtjänstteamet, påplussade med Ingela Olsson och Sveriges starkaste man Magnus Samuelsson. Sikta på att bli lika befriande bra som franske regissören Maiwenns film "Polisse". Och nästa gång jag får syn på en ribbstickad klippdocka till socialarbetare i en svensk film finanserad med statligt filmstöd, då osäkrar jag min korkpistol.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".