Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"The Host" av Andrew Niccol

Roger Wilson recenserar The Host
2:09 min

Efter vampyrsuccén med både Twilightböcker och -filmer bytte Stephanie Meyer genre. 2009 kom hennes Science Fiction-roman Genom dina ögon på svenska, och nu är det dags för filmversionen. Och den handlar om utomjordingar som tar över människors hjärnor, minnen och kroppar. Roger Wilson har sett The Host.

Det är fred på jorden, miljöproblemen är lösta och resursfördelningen mellan fattiga och rika är löst.

Det är bara ett litet problem med den här sköna, nya världen.

Att människorna inte finns kvar. Eller jo, deras kroppar finns kvar, men hjärnorna har tagits över av små gnistrande tusenfotingar, inopererade i nacken på folk. Och deras närvaro röjs bara genom att människorna med en alien i hjärnan får en silverkant på sina pupiller.

Det och att de är osedvanligt förtjusta i minimalistiska inredningar och silverkromade bilar.

Att utomjordingar tar över människors kroppar är ett gammalt kärt motiv inom science fiction, och The Host tillför tyvärr väldigt lite nytt till genren. Ja, man skulle kunna kalla den rena rama dussinvaran i alieninvasionssegmentet. Och av det som gjorde Twilightfilmerna så framgångsrika - den dramatiska romantiken och den hormonstinna erotiken - finns inget kvar.

Berättelsens enda förlåtande drag är att Stephenie Meyer på nytt skapat en ung, stark, kvinnlig hjältinna, Melanie. Som är så envis att inte ens en alien inopererad i nacken kan stoppa henne.

Så när utomjordingen The Wanderer, vandraren, opereras in i Melanies huvud så finns Melanie fortfarande kvar. Som en inre röst som tjafsar emot och får rymdvarelsen att tvivla över om det verkligen är rätt att ta över mänskligheten på det här sättet.

Den där typen av personlighetskluven dialog kanske funkar i en bok, men inte på film.

Det blir bara väldigt tjatigt sitta och titta och lyssna på en inre monolog. Inte så filmiskt, om man så säger.

Jag hånskrattade när det skulle vara romantiskt. Det är helt orimligt att det här bygger på en bok som ska vända sig till vuxna. Tänk dig lite mer än två timmar av sån här dialog, och du förstår varför The Host är en av de mest olidliga filmer jag sett på länge.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".