Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Tua Forsström: "En kväll i oktober rodde jag ut på sjön"

Publicerat onsdag 27 mars 2013 kl 13.00
Göran Sommardal recenserar
3:16 min
Tua Forsström: Foto: Mao Lindholm

Tua Forsström är en finlandssvensk poet som debuterade 1972 med samlingen "En dikt om kärlek och annat". Sedan dess prisbehängd och översatt. Sveriges Radios lyrikpris 1987 och mycket mer, t.ex. Bellamnspriset 2003 och Nordiska rådets litteraturpris 1998. Hennes nya samling är "En kväll i oktober rodde jag ut på sjön".

Det mest märkvärdiga med konsterna i alla dess former, romaner, dikter, filmer, målningar, musik - det mest oundgängliga, nödvändiga, är inte möjligheten att känna igen sig - Visst det kan vara kul någon gång, när man är på det humöret! - Men för mig kommer "hög igenkänningsfaktor" aldrig att betyda särskilt mycket mer än brist på fantasi. Det fantastiska är ju att en lyckad konstnärlig gestaltning eller suggestion kan få mig att upptäcka och uppleva något annat, något okänt, något otydligt, något förbjudet - bara med hjälp av de erfarenheter och kunskaper som jag redan har förvärvat och som konsterna i sin tur kan uppamma, förvränga och förblanda för att låta mig få syn på något nytt: igenkänningsfaktor NOLL.

Redan i anslaget till Tua Forsströms diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, så förflyttas jag dit:

Söndra i dess minsta delar de minsta

delarna, vad hittar du?

Mörkret, regnet, vänligheten

Dikterna i Tua Forsströms nya bok "En kväll i oktober rodde jag ut på sjön" är framfödda på andra sidan sjukdomen, på andra sidan sorgen - den där belägenheten, som när man befinner sig där, man tror ska vara för alltid, men så gör det inte det, och plötsligt tar det slut, fast ändå utan att försvinna.

Och det är på den platsen, det stället, varifrån Forsström sprider ut sig, i drömmar, i minnet, i tankar, i framtid. Föräldrar som dyker upp, i ens barndom. En liten flicka som övar C-durskalan. En livräddningskurs som man plötsligt minns, inbegripet kakel och mun-till-mun. Tanken på de utvecklingsstörda som tycker att de är privilegierade. En simtur, fiskrester i sjön. Kärlekens allra starkaste minne, en påminnelse. Framåt, och tillbaka, Inåt och utåt. Som poesins egna andetag.

Tua Forsströms bok är inte en samling dikter, inte en diktsvit, snarare ett partitur som håller ihop alla de stämmor som stiger upp från denna särskilda existentiella botten, där

Det finns bilder som gör det möjligt att se vad vi

inte kan se

Det är en helt osminkad värld, men inte frånstötande. En poesi som har behov varken av det ena eller det andra:

Nästan kapitel heter: innan vi glömmer

Nästa kapitel heter: mörkret

regnet vänligheten

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".